Mörka gränder

42. Buskar

Utan att märka det klämmer jag Vics hand. Hon tittar panikslaget på mig och jag besvarar blicken. Varför är Andy här, och vad vill han? Har han listat ut något? Har Liam skvallrat? Har Jonny sagt något?
"Öh, nu passar inte så..."
"Jag skiter i det!" avbryter Andy. "Dina tjejer kan vänta."
Han är förbannad. Vad är det egentligen som händer? Jag hör hans bestämda steg komma närmare och kniper ihop ögonen. Vad ska jag göra om han kommer hit?
"Säg åt dem att du måste dra. Vi måste ha ett fucking möte och du svarar inte i din fucking telefon."
Steg hörs och jag drar täcket över huvudet. Det är antagligen Zacke, men jag vill inte riskera något.
"Ey, tjejer, ni måste dra." säger han bestämt.
Jag flyttar täcket och tittar mållöst på honom. Förstår han inte själv hur jävla korkat det är? Andy och J.S väntar där ute. Zacke suckar plötsligt.
"Vadå duscha? Fine. Stanna och låna duschen då. Shit."
Han blinkar åt oss, och jag andas ut. Det fanns alltså en plan ändå. Zacke drar på sin tröja igen och lämnar rummet.
"Tjejerna ville duscha, men vi kan dra. De klarar sig själva. Men ni avbröt något bra!"
En liten stund senare stängs dörren bakom dem. Jag och Vic tittar lättat på varandra.

På något sätt går vi runt bland tomma gator och mörka gränder. Vi tappade bort J.S bil för längesedan, men det fick inte Vic att tappa humöret. Nyfikenheten som fyller mig får mig att följa efter henne mot bättre vetande. Vi vet inte längre vad vi letar efter. Och om vi hade vetat det hade vi ändå inte hittat det.
"Cigg?" frågar hon.
Jag skakar på huvudet.
"Slut. Ska vi gå och köpa? Vi vinner ändå inte något på att vandra omkring här."
Vic går motvilligt med på mitt förslag och följer med mig mot huvudgatan som leder till centrum.
"Tjejer!" ropar en mansröst bakom oss.
"Ignorera honom." väser jag tyst till Vic som börjat knyta sina nävar.
Hon spänner käkarna, men nickar. Vi fortsätter gå och håller blicken rakt fram. Ingen av oss har något intresse av att se vem den här mannen är. Hade han känt oss hade han ropat våra namn.
"Kom igen tjejer! Jag kan betala!"
Han är packad. Eller hög. Eller båda. Antagligen båda. Vic tar ett djupt andetag, men stannar inte. Vi går så långt från alla väggar som möjligt för att minimera risken att bli indragna runt ett hörn. Jag har lagt mina nycklar mellan fingrarna, om han ger sig på oss har jag i alla fall en chans att försvara mig.
"Var inte så tråkiga! Jag har annat att bjuda på!"
Hans steg blir snabbare. Jag och Vic börjar småspringa för att komma undan. Vi hör hur han kommer närmare och närmare. Då kastar sig Vic in i en buske och drar mig med sig. Taggarna river den bara huden på mina armar och jag får ett svidande sår över kinden. Men det är tusen gånger bättre än att låta honom få tag på oss. Mannen såg oss, det är jag helt säker på. Men av någon anledning stannar han upp.
"Jag tar gärna lite av de där pengarna." säger en utmanande röst.
Zacke? Men han verkar inte ha sett oss. Mellan grenarna kan jag urskilja att mannen är lång och väldigt smal. Han har brunt, stripigt hår som knappt når axlarna, och han ser livrädd ut.
"Jag skämtade bara lite med tjejerna." säger han med skakande röst.
Zacke ser sig omkring.
"Jag ser inga tjejer här."
Hans tonläge låter genuint. Jag blir mer och mer säker på att han inte såg oss. Ska jag vara lättad eller orolig?
"Men ni ska få pengarna, jag lovar."
Ett klick hörs och mannen tar ett par steg bakåt.
"Oroa dig inte, vi kommer inte att döda dig. Det är bara en liten ... påminnelse."
Den retsamma tonen i Zackes röst får honom nästan att verka hjärtlös. Då hörs fotsteg från ännu en person. Jag börjar bli rädd att vi kommer vittna ett mord.
"Se inte så rädd ut. Jag kommer inte att skada dig."
Det finns inget betryggande i Zackes röst. Tonen är snarare hånande.
"Men min vän här är inte lika förstående. Han tycker inte om när man inte håller löften, förstår du."
Jag kan bara urskilja silhuetten av en annan människa, men han är lång. Mannen tar ännu några steg bakåt, men han darrar så mycket att benen knappt bär honom.
"Snälla, en vecka till!" ber mannen.
På något sätt tycker jag lite synd om honom.
"Vad säger du, Andy? Får han en ny vecka?"
Andy. Marken försvinner nästan under mig. Vad kommer att hända? Min pojkvän kan inte vara så hjärtlös, jag vägrar tro på det. Det är tyst alldeles för länge.
"Sa du inte det förra veckan också? Och veckan innan det?" säger han iskallt.
Det här är inte den Andy jag känner. Det här är inte den Andy jag blev tillsammans med. Vic tittar bekymrat på mig. Jag är förmodligen alldeles blek. När jag ser Andy gå mot mannen stänger jag ögonen.
"Om du kan betala några tjejer för att ligga med dig så kan du betala oss. Du har ordentligt med skulder, vännen."
Trots mina stängda ögon kan jag uppfatta vad som händer.
"Snälla låt bli!" gråter mannen.
Sedan skriker han rakt ut. Vic drar mig till sig. Ser hon vad som händer eller är hennes ögon också stängda av rädsla? Jag ber att min ansträngda och darrande andning inte ska höras.
"Tjejerna är i busken. Ni borde ta dem så de inte skvallrar!" säger mannen plötsligt.
Jag spärrar upp ögonen. Zacke och Andy får inte veta att vi är här. Inte en chans! Vic nickar med mig, och vi börjar krypa genom alla kvistar för att komma undan. Mina knän och händer blir alldeles blodiga, men det spelar ingen roll. Vi måste härifrån. Om de upptäcker oss vet jag inte vad de kommer att göra.
"Jag visste att du hade pengar. Bara några tusen kvar."
Jag hör hur Zacke flinar. Men vart är Andy? Vi fortsätter krypa framåt. Buskarna tar snart slut, men det finns några träd, och sedan kan vi komma runt ett hörn. Frågan är om de redan sett oss. Några meter bakom oss prasslar det bland kvistarna. Fan, de letar efter oss. Men vi är vid träden. Stammarna är stora nog för att gömma sig bakom utan problem. Varken Zacke eller Andy säger något, så antingen har de sett att det är vi, eller så har de inte sett oss alls. Jag tänker däremot inte stanna kvar länge nog för att ta reda på det. Vi kastar oss runt hörnet. Sedan springer vi så fort vi bara kan, och antagligen lite till.

------------------------------------

Glömde ju såklart posta kapitlet idag. Tänker skylla på att dagen har varit helt galen med en gnällande hund (seriöst, han satt utanför dörren när jag duschade och pep. Grannens tik löper 😒) och krånglande skrivare

Nåja, idag skrev jag på ett avtal med Idus förlag och ska posta det imorgon. Vann en tävling och kommer därför vara med i en bok de ger ut. Det känns väldigt konstigt faktiskt, kan inte riktigt tro det!

Jag vill passa på att tacka igen för alla kommentarer, röstningar, och läsningar ❤️ jag vet att jag gör det hela tiden, men det är verkligen så surrealistiskt underbart att veta att ni gillar vad jag skriver. Att faktiskt få veta att jag duger på något jag gör. Tack så himla mycket ❤️❤️❤️❤️