Mörka gränder

56. Svek

"Va?"
Andy låter inte arg eller sårad. Han låter mest förvirrad.
"Jag vet att det finns en chef ovanför J.S."
Jag får inget svar på frågan, så jag tittar upp. Kommer han ens tro på mig? Zacke verkade rädd att jag inte skulle tro på honom, så varför skulle Andy tro på mig? Men han ser inte ut som att han tvivlar. Han står med blicken ut genom fönstret och har spänt käkarna. Jag väntar otåligt på ett svar som aldrig kommer.
"Det låter dumt, jag vet, men ge mig en chans!" försöker jag.
Fortfarande inget svar. Istället fimpar han sin cigarett och går in i lägenheten. Jag följer efter honom. Så lätt kommer han inte undan. Inte nu när jag äntligen tagit mod till mig för att berätta.
"Tänker du inte ens säga något?"
Jag sätter mig jämte honom i soffan.
"Varför tror du det?" frågar han tomt.
Äntligen får jag ett svar!
"En kvinna kontaktade mig för ett tag sedan. Hon sa att hon visste att min mamma blivit mördad."
Andy höjer misstroget på ena ögonbrynet.
"Och du trodde på henne?"
Han beter sig precis som Zacke gjorde. Jag suckar irriterat. Varför måste folk ifrågasätta mig hela tiden?
"Hon visste vad jag hette, hon visste vem J.S är, och hon sa att det fanns en chef."
"Men det är en person, Sav."
Vi utbyter hårda blickar. Han tänker alltså inte tro på mig.
"Zacke tror samma sak, och..."
"Zacke?"
Andys blick blir plötsligt mörk. Nej, den blir nästan kolsvart. Bra, nu har jag svikit både Sofia och Zacke på några minuter. Snyggt jobbat. Jag korsar armarna över bröstet.
"Ja. Han har hjälpt mig. Han, Vic, och Liam."
"Vadå 'hjälpt dig'?" fräser Andy.
"Med att ta reda på sanningen!"
Jag studerar noggrant Andys ansikte. Han verkar arg, men det är inte så konstigt. Frågan är om han är arg på mig eller situationen. Vi är tysta en stund. En stund som verkar vara i en evighet.
"Vad spelar det för roll, Sav?" säger han plötsligt sammanbitet. "Om det nu skulle finnas en chef. Vad spelar det för roll?"
"För den här personen mördade min mamma!" skriker jag till svar.
Ilskan i Andys ansikte byts ut mot chock. Vet han ingenting? Var det dumt att berätta? Nej. Jag var tvungen.
"Varför tror du det?"
Han pratar så tyst att det är svårt att höra.
"För den där kvinnan sa det. Hon såg det."
Tystnad. Igen.
"Och nu letar J.S efter mig! Eller han letar efter mammas dotter, han vet bara inte att det är mig han letar efter."
Han säger fortfarande ingenting, och det börjar göra mig irriterad. Det var bättre när han i alla fall var arg.
"Sav. Hur vet du allt det här?"
"Vi spionerade."
Fint. Nu har du riskerat Zackes liv. Det här går skitbra, verkligen. Applåder till mig.
"VA?!"
Okej. Nu fick jag en reaktion. En väldigt högljudd och extrem reaktion, men det var i alla fall en reaktion.
"Vi hörde J.S prata med någon. De visste att kvinnan pratat med mammas dotter, men de visste inte vem det var. Och de var osäkra på om de skulle berätta för chefen."
Jag försöker tyda hans min, men det är omöjligt. Han ser helt tom ut. Sedan tar han ett djupt, och långt andetag.
"Helvete." säger han när han andas ut. "Varför har du inte pratat med mig om det här?"
Förstår han verkligen inte det?
"För att du inte låtit mig ta reda på något!"
Jag slår ut med händerna för att understryka hur arg jag är på honom.
"Såklart! Det här är farligt! Du borde hålla dig långt borta från den skiten!"
Det här samtalet har tagit en vändningar jag inte trodde att det skulle. Mitt dåliga samvete är i alla fall utbytt mot irritation. Huruvida det är bra eller dåligt måste jag däremot återkomma med. Andy har börjat gå fram och tillbaka i rummet. Han ser otroligt bekymrad ut.
"Sav. Snälla dra dig ur det här. Nämn aldrig något igen om det här och glöm allt du hört."
Jag pressar ihop läpparna till ett streck. Med tanke på hur långt jag kommit måste han väl själv förstå att jag inte kan ge upp nu? Dessutom har det gått bra hittills.
"Men jag är så nära! Jag måste få veta vem den här chefen är! Snälla, snälla, snälla hjälp mig!" ber jag.
Om jag trodde att det hade hjälp hade jag kunnat sätta mig på knä just nu.
"Nej!" ryter han.
Han är så arg att det börjar bli löjligt. Det här är en överreaktion utan dess like.
"Jag kommer att göra det oavsett vad."
Jag vet att jag låter som en tjurig unge, men det är nog lite vad jag är just nu. En nittonårig unge.
"Sav, snälla, lägg ner." suckar han.
Sedan går han.
"Vad ska du?" ropar jag efter honom.
Han svarar mig inte, men jag hör hur han går in i ett rum och låser sedan efter sig. Jag sjunker uppgivet ner på soffan.

Mina fötter ligger på ryggstödet och mitt huvud hänger från soffans kant. Jag har börjat bli lite lite yr, men vem fan bryr sig? Det har gått över en halvtimme sedan Andy stängde in sig. Förmodligen hoppas han att jag ska gå. Men han borde veta att det inte kommer att hända. Jag ger inte upp så lätt. Till slut hör jag steg i korridoren. När jag sätter mig upp blir jag ännu mer yr, antagligen för att allt blod lämnar huvudet. Andy sätter sig tyst jämte mig i soffan med en allvarlig blick.
"Du är så jävla jobbig, vet du det?"
Jag kan inte tyda hans tonfall, han låter inte arg eller besviken. Han låter bara ... tom? Jag väljer att inte svara.
"Varför är det här så viktig för dig? Det gör ingen skillnad. Är det verkligen värt att riskera ditt liv?"
"För att det handlar om min mamma. Jo, jag behöver få ett avslut. Och ja, det är det."
Andy tittar på mig. Jag kan fortfarande inte lista ut vad han tänker på eller vilket humör han är på.
"Andy." jag spänner blicken i honom. "Jag kommer att lista ut vem den här chefen är, och jag kommer att ställa hen inför rätta! Jag bryr mig inte vad jag behöver göra för att komma dit! Om jag behöver spionera, om jag behöver prata med alla möjliga människor, om jag behöver riskera mitt liv, om jag behö..."
"Det är jag!"

---------------------------------------------

Okej, var ärliga med mig: hur uppenbart var det där? För det känns som att det inte var så mycket av en twist som jag hoppades på ... 😅

Den här låg som #4 i tonårsromaner härom dagen btw. Hur sjukt är inte det??
Förresten, alla ni som läser (ni är en del 😱😭😳❤️❤️❤️): hur hittade ni mig/den här berättelsen?