38. Uttråkad

710 13 2
                                    

Solstrålarna smeker mina bara axlar och armar. Den lätta sommarbrisen leker med mitt hår. Jag och Vic sitter på gräsmattan hos Ann-Marie och Kristian. Andy har lovat att följa med hem till mig någon gång, men sist drog det tydligen med så många minnen att han inte klarade av att stanna i huset.
"Heroin alltså." säger Vic eftertänksamt.
Andy har gett mig tillåtelse att berätta för Vic. Antagligen med baktanken att vi kommer uppskatta vår vänskap mer. Och det gör i alla fall jag. Tanken på att hon skulle dö krossar mig helt.
"Japp." svarar jag.
Vi tittar upp på den blå himlen ovanför. Olika fåglar flyger fram och tillbaka, förmodligen i jakt på mat till sina ungar.
"Tungt. Jag förstår om han är ärrad as fuck."
"Mm." mumlar jag.
Det finns inte liksom så mycket att säga. Liam har äntligen delat med sig av vad han vet, lagom tills att jag fått reda på det från Andy. Att hamna i slagsmål brukade tydligen vara Andys grej redan när han bodde hos Ann-Marie och Kristian. Han kom hem med blåmärken, blåtiror, och spruckna läppar alldeles för ofta. Lite då och då hade han skärsår någonstans. Jake var tydligen hos dem nästan hela tiden. De var oskiljaktiga. Att se allt igen för första gången sedan Jake gick bort måste påmint honom om allt möjligt. Jag berättade ingenting för Liam, och han frågade inte. Niklas har taggat ner med drogerna. Han har inte sagt något men både jag, Liam, och Vic misstänker starkt att Andy har något med det att göra. Röken från cigaretten i min mungipa stiger mot himlen. Jag suckar, och tittar på Vic.
"Tror du att det var dumt att bli tillsammans med Andy?"
"Va?" hon sätter sig upp. "Varför frågar du mig det?"
Jag rycker på axlarna och sätter mig upp. Mitt svarta hår glänser i blågrönt när solen träffar det.
"Han har inte som alla andra. Han är ... komplicerad."
"Precis. Hur uttråkad hade du inte blivit om han var normal?"
Jag skrattar till.
"Du har rätt."

Andy pussar mig på nästippen för tredje gången. Det är något annorlunda med honom idag. Men det är något bra, för han kan inte sluta le. När jag tänker efter började han bete sig såhär redan igår.
"Okej, spit it out." säger jag till slut. "Vad är det?"
Jag pressas plötsligt ned mot madrassen av hans kroppstyngd. Han verkar lycklig på ett sett som gör mig alldeles varm inombords.
"Det är en månad sedan våran 'tvågångsgrej'." säger han och kysser mig.
Med ett högt skratt kramar jag om honom. Han är lång, full av ärr, och har en blick som kan skrämma vem som helst. Men ibland är han som en liten unge.
"Jag vet, men jag ville inte visa att jag hållit koll på dagarna." flinar jag.
Andy kysser mig igen. Jag stryker honom försiktigt över den ärriga, tatuerade ryggen. Men till min besvikelse flyttar han sig. Han tittar på mig med en allvarlig blick. Vilken helvändning.
"Det finns en sak jag tänkt på." Börjar han.
Men sedan tvekar han. Jag lägger handen på hans kind och ler så varmt jag kan.
"Jag, öh ... jag älskar dig." mumlar han.
Han undviker min blick. Rodnar han? Ett litet skratt slinker mellan mina läppar.
"Vad?" frågar han förvirrat, och lite irriterat.
"Du är så jävla söt ibland." flinar jag. "Men jag älskar dig också."
Då spricker han upp i ett nytt leende och kysser mig.

Jag pekar på några märkliga linjer på Andys vänstra arm.
"Den då?"
Han tittar, skrynklar ihop ögonbrynen, och flinar sedan.
"Det är Jakes stjärntecken. Eller ah, det skulle varit det. Det blev mest skit. Han var kass på att tatuera."
Min blick vandrar till nästa motiv. En fyrkant av något slag med en mindre fyrkant i sig.
"En tv. Typ. Vi sålde ju vår, så jag fick den briljanta idén att tatuera in en. På mig själv. När jag var hög."
"Imponerande." svarar jag.
Med tanke på omständigheterna är den förvånansvärt välgjord. Den ser ut som något en femåring med en sockerkick ritat, men ändå. Alla tatueringar han har på sin vänsterarm har någon koppling till Jake. Från början blev det bara så och nu är det en hyllning. Under båda armvecken finns ett "J" och ett "A".
"Det är en påminnelse. Om jag känner mig svag tittar jag på dem och blir påmind om vad jag förlorade." säger han lågt.
Den senaste tiden har jag fått veta mer och mer om Jake. Han hade kassa förhållanden hemma så han var lika pigg på att flytta som Andy. Så fort båda var myndiga tog de alla pengar de hade och fixade en liten etta.
"Men du slutade!" säger jag glatt och kramar om hans arm.
"Jag önskar att jag slutade då. Men mitt senaste återfall var för ett och ett halvt år sedan."
"Senaste?"
Jag tittar förvirrat på honom. Andy nickar besviket.
"Ett heroinmissbruk är inget man blir av med bara sådär, Sav. Jag har fortfarande dagar när jag nästan skulle göra vad som helst för en fix. Och det är lika jävla tungt att sluta varje gång. Att sluta med heroin är bland det hemskaste som finns. Det känns som att dö. Allt från att näsan rinner och kroppen darrar, till att hela kroppen gör ont ända in till benet och man kräks hela tiden. Och lite till."
Han kniper ihop ögonen. Jag önskar att jag aldrig tagit upp att han slutade. Varje gång han ser sådär plågad ut vill jag bara ta bort allt hemskt. Men allt jag kan göra är att hålla om honom. Så det är precis vad jag gör. Tack och lov verkar det räcka, för snart ler han igen.
"Har du sett min hals?"
"Öh, varje gång jag har ansiktet där brukar jag kyssa den." medger jag.
Andy kramar om mig med ett skratt.
"Men titta nu då."
När jag tar mig ur hans underbara grepp flyttar Andy undan sitt hår. Det finns ett långt, tydligt ärr, och över ärret står det "pussy" med stora bokstäver. Jag höjer ena ögonbrynet.
"Varför?"
"Det dummaste hyllningstatueringen du någonsin kommer att se!" skrattar han. "Jag fick det efter en match en gång. Och Jake kallade mig alltid för 'pussy'."
Han har rätt, jag kommer aldrig hitta en dummare hyllningstatuering. Men jag kommer nog aldrig att hitta en finare heller. Den gälla signalen från min mobil avbryter stunden. Jag plockar upp telefonen, smått irriterad, för att läsa meddelandet. Det är från Vic.
"Sav, jag måste prata med dig. Kom hit, det är viktigt."


-----------------------------------

Japp, det var dagens kapitel helt enkelt, haha
Tack till alla som läser ❤❤❤

Mörka gränderDär berättelser lever. Upptäck nu