65. Bekant

538 21 2
                                    

Jag ignorerar kommentaren, och går istället bestämt mot honom.
"Berätta vad du vet." beordrar jag.
Han skrockar lite vilket får en ilska att spridas inom mig. Odin klappar på det trasiga tyget i soffan jämte sig. Jag tvekar en stund, men han övertygar mig med sin blick. Motvilligt går jag till honom. Sedan sjunker jag ner några decimeter bort.
"Prata." säger jag.
Odin lägger sin arm om mig med en nöjd min. En ilning går längs med min ryggrad. Det var ett misstag att komma hit.
"Det var inte grabben som mördade din mamma." säger Odin.
Hans tonläge får det att låta som att han nyss berättat vad det ska bli för väder imorgon. Jag spänner irriterat käkarna.
"Om du inte har något nytt att komma med går jag."
Odin fnyser roat.
"Jag vet vem som gjorde det."
Då skiner jag upp.
"Men om jag berättar för dig vill jag att du gör något för mig."
"Vadå?"
Det här låter farligt. Ännu en gång ångrar jag att jag gick hit. Jag borde lyssnat på Andy.
"Jag vill att du berättar vem chefen är."
När han säger det stannar mitt hjärta för en kort stund. Hänga ut Andy? Jag skakar på huvudet.
"Jag vet inte vem chefen är."
Smärtan som sprider sig över min kind får det att svarta för ögonen under några sekunder.
"Ljug inte för mig." fräser Odin.
"Jag ljuger inte." piper jag.
Han ser inte övertygad ut. Och helt ärligt hade jag blivit lite besviken på honom om han trodde mig. Jag är inte bra på att ljuga. En ny smäll, men den här träffar min andra kind.
"Men lägg av!" nästan skriker jag.
Sedan reser jag mig ur soffan. Det här är fan inte värt det. Men föga förvånande låser någon dörren. Såklart. Odin fnyser igen.
"Du borde lyssnat på din pojkvän, Savannah."
Att höra mitt namn komma från hans mun äcklar mig. Han får det nästan att låta smutsigt. Som om jag inte är värd något.
"Han är inte min pojkvän." mumlar jag.
Smärtan av att säga det är värre än den Odin gett mig. Jag borde verkligen lyssnat på Andy. Dörren öppnas. Två grova män går in. De döljer ansiktet under stora solglasögon och uppdragna luvor. Mitt hjärta börjar slå snabbare. Varför kommer två personer till in?
"Jag tänkte att du kanske samarbetar lite bättre om du får se ett par bekanta ansikten?"
Trots att jag står med ryggen mot honom vet jag att Odin flinar. Ena mannen tar av solglasögonen och luvan. Det är mannen som letade efter J.S. Jag tar instinktivt ett steg bakåt.
"Du verkar minnas mig." ler han.
Jag pressar ihop läpparna till ett streck. Hur skulle jag kunna glömma honom? Sedan avslöjar även den andra mannen sin identitet. När jag möter hans blick drar jag efter andan.
"Krille?" utbrister jag chockerat.
"I egen hög person!" säger han stolt.
Mannen jag inte kan namnet på går mot mig. Innan jag hunnit reagera håller han fast mig. Han puttar hårt upp mig mot en av väggarna med ansiktet före. Den sträva ytan skrapar upp min kind lite. Mannen står tätt tryckt mot min kropp. Jag börjar bli rädd, vad ska de göra med mig?
"Vem är chefen?"
Hans andedräkt är varm mot mitt öra.
"Jag sa ju att jag inte vet."
Mannen fnyser.
"Vad heter du?" frågar jag. "Jag har ett namn på både Krille och Odin, men jag vill ha ett namn på dig också."
"Tom."
Jag fnyser åt hans tonfall. Han hånar mig bara. Men det är inte värt att ställa till en scen över. Krille går mot oss, och Tom tar ett steg bakåt. Jag flyttar mig snabbt från väggen.
"Vem är chefen, Savannah?"
Han låter nästan varnande när han pratar. Men jag tänker inte skvallra. Som svar korsar jag bestämt armarna över bröstet. Odin reser sig trött från soffan och går till oss. Jag är omringad av de tre männen som alla är fast beslutna att få veta vad jag vet.
"Jag lovar att du får veta precis vad som hände med din mamma." säger Krille.
Det är uppenbart att han försöker låta mjuk när han pratar. Tyvärr går det inte speciellt bra. Istället verkar han mest inställsam på ett sätt som får mig att rygga bakåt. Jag står pressad mot väggen på nytt. Vad bra. En våg av höga röster hörs från rummet bredvid. Matchen har börjat.
"Grejen är att vi kommer se till att få sanningen ur dig på det ena eller andra sättet. Allt handlar om du vill samarbeta eller ej."
Det är tydligt att Odin gjort det här innan. Jag kan höra att det där är en replik han sagt många gånger.
"Jasså? Hur tänkte ni göra det?"
Min rädsla har börjat bytas ut mot ilska. De försöker skrämma mig och det bästa är att spela helt opåverkad just nu. Odin smäller till mig över kinden på nytt. Smärtan blandad med chocken får mig att falla ner på knä. Smällen ekar i det nästan tomma rummet, men ingen bryr sig.
"Du borde inte vara så uppkäftig." fnyser Odin.
På ostadiga ben reser jag mig upp igen. Jag vägrar låta dem vinna det här. Tom visslar imponerat vilket får det att rycka lite i min mungipa. Odin verkar däremot inte finna det speciellt roligt alls.
"Vakta dörren. Vi vill inte att någon ska störa oss."
Medan han yttrar de sista orden sprider sig ett obehagligt flin över hans ansikte. Det motvilliga i Toms steg när han går mot dörren skrämmer mig. Vad är det som kommer att hända som gör att han inte vill missa det? Dörren stängs långsamt bakom honom, och snart klickar låset på nytt.
"Lilla, söta Savannah. Det blir så mycket trevligare för dig om du bara säger vem det är. Ett namn. Det är allt vi ber dig om."
Jag blir ännu en gång äcklad när Odin säger mitt namn. Trots att jag egentligen vill skrika åt honom att dra åt helvete håller jag tyst. Att vara tyst är min nya plan. Förhoppningsvis fungerar den, för just nu är den allt jag har. Båda männen ser tålmodigt på mig i vad som känns som en evighet. Krille blir den som bryter tystnaden. Detta gör han genom att slänga ner mig på golvet. Den hårda betongen slår andan ur mig när jag landar. Tack och lov hann jag ta emot med händerna, så huvudet klarade sig. Jag vänder mig om för att kunna se vad som händer. Odin och Krille sätter sig på huk jämte mig, där jag ligger på rygg med ansiktet mot taket.

---------------------------------------------

Det är tre kapitel kvar. WHAT?! Helt ätligt så vill jag inte posta dem för då är den slut och jag vill inte att den ska vara slut 😭 men jag är extremt nyfiken på vad ni kommer att tycka om slutet!

Kan ju dela med mig av att jag både gråtit och skrikit av chock och lycka de senaste dagarna. "Mörka gränder" är snart uppe i 10k läsningar, "Har du roligt, Fuckboy?" låg som #3 i tonårsromaner, och jag har nu över 110 följare?! När jag säger att jag skrikit och gråtit lovar jag att jag inte överdrev. På riktigt! Det är galet!

Skrivkurs på fredag och jag är så nervös att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Men det kommer att gå fint!
Nu ska jag prova mitt knä. Det sa "Nope" igår och jag fick hoppa runt på ett ben hela kvällen. Aj. Sedan måste jag fortsätta översätta "Har du roligt, Fuckboy?" Förhoppningsvis känns det lite mindre överväldigande när jag fått lite kaffe i mig.

Mörka gränderWhere stories live. Discover now