Mörka gränder

59. Män

Vi sätter oss vid bordet mittemot varandra. Ann-Marie är tyst en stund till, men jag kan vänta. Jag kan vänta så länge det krävs.
"Din mamma, hon ..." börjar Ann-Marie.
Hon pratar långsamt och lågt. Jag får en känsla av att hon inte vill berätta för mig. Att hon hellre vill fortsätta hålla mig i en trygg ovisshet.
"Hon blev mördad."
Våra blickar möts. Bristen på reaktion som jag visar förvirrar antagligen henne, men för mig är det här ingen nyhet. Jag har vetat det här länge och misstänkt det ännu längre.
"Hur?"
Ann-Marie bryter ögonkontakten på nytt igen och biter sig nervöst i läppen.
"Sav, är du säker på att du vill veta det här?"
Jag nickar bestämt.
"Hundra procent."
"Okej. Men vi tar det imorgon. Kristian och Liam ska iväg och ha lite kvalitetstid tillsammans, då får vi vara helt ostörda."

Texten bakom tapeten framkallar fortfarande starka känslor hos mig. Men de här känslorna är nya. Nu är jag arg. På samma gång vill jag inte tro det. Mina kärlek finns på något sätt kvar, i alla fall till viss del. Det som gör mig allra argast är att han inte ens kan säga något till mig. Jag vill hela tiden höra av mig till honom och spy galla. Men egentligen vill jag nog mest höra hans röst igen. Min hjärna har fortfarande inte kunnat ta in att det var Andy som gjorde det. Killen som jag kallade för pojkvän. Personen jag älskade. Som jag faktiskt fortfarande älskar. Jag måste verkligen helt sakna självbevarelsedrift.

Fåglarna kvittrar irriterande i trädet utanför mitt fönster. Jag lyckades alltså somna till slut. Från köket hörs skrammel och Ann-Maries och Kristians röster. Trots att jag inte kan höra vad de säger märker jag att Ann-Maries tonfall är annorlunda. Hon verkar så lågmäld. Mot bättre vetande bestämmer jag mig för att tjuvlyssna. Att spionera verkar ha blivit en ny hobby för mig. Så försiktigt jag kan öppnar jag dörren till mitt sovrum. Sedan sätter jag mig vid trappan. Att gå ner för den är för riskfyllt, träet knarrar för högt.
"...smart att berätta?"
Kristian låter allvarlig.
"Nej, det tror jag verkligen inte. Men hon kommer att ta reda på det ändå. Du känner henne, Kristian. Om vi inte berättar för henne kommer hon att kämpa för att få info någon annanstans."
För sent.
"Jaja. Det är ditt val." suckar Kristian efter en stunds tystnad.
Tunga steg hörs bakom mig.
"Sav, vad gö..."
Jag sätter handen över Liams mun för att få tyst på honom. Men det är försent. Ann-Marie har redan hört oss.
"Det finns kaffe i köket." ropar hon.
Motvilligt går jag ner för trappan med en förvirrad Liam bakom mig. Jag vet att Ann-Marie bara hörde Liam, men samtalet är definitivt över nu. Jag är dessutom hungrig. Köket är fyllt av en underbar doft. Den är en blandning av kaffe och rostat bröd. Jag sneglar lite på min fosterbror. Han har rätt att veta vad som hänt. Hans och Kristians kvalitetstid börjar inte än på ett par timmar, så jag hinner att berätta innan dess. Förutsatt att vi kan smyga iväg från Ann-Marie, såklart.

Liam har samma blick som Vic hade.
"Allvarligt, låg du seriöst med Zacke?" säger han högt.
Jag försöker att tysta honom.
"Nej, jag ljög." säger jag syrligt. "Skrik inte, pucko!"
Han suckar och sjunker längre ner på sin säng.
"Andy är alltså chefen? Killen som mördade din mamma?"
Tack och lov släppte han min heta stund med Zacke. Skönt, jag har börjat göra mitt bästa för att förtränga det.
"Japp." svarar jag.
Liam snörper lite på munnen. Han verkar inte riktigt veta vad han ska säga. Men det är väl inte så konstigt egentligen. Vad finns det att säga till någon vars pojkvän visade sig vara den som mördade personens mamma? Det finns knappast sociala regler som berättar något sådant. Vi sitter tysta jämte varandra en stund. Ann-Marie står i köket och lagar lunch, helt omedveten om vad jag fått reda på.
"Ann-Marie har lovat att berätta mer om mammas mord när du och Kristian är iväg, förresten."
Han nickar eftertänksamt.
"Men du berättar väl för oss sedan?"
"Såklart!"
Liam ler nöjt.
"Bra. För jag är alldeles för nyfiken för att släppa det nu."

Ann-Marie ställer en vit mugg på bordet framför mig som är prydd med texten "Savannah. Världens bästa dotter." Jag fick den när jag bott hos dem i fem år. Varje gång jag tittar på den ler jag lite. Det var en otroligt fin gest av dem. Den är fylld med rykande kaffe som just nu är välbehövligt. Hon möter inte min blick och har knappt gjort det under hela dagen. Det här är uppenbarligen otroligt svårt för henne. Men det är förståeligt, hon tänkte antagligen aldrig berätta det här för mig.
"Så ..." börjar hon långsamt. "Din mamma."
Jag nickar otåligt.
"Vad hände med henne? På riktigt?"
"Som du vet tog hon..."
"Hon knarkade. Jag vet, tro mig. Kom till saken!" avbryter jag.
Det är tydligt att hon tänker försöka dra ut på det här så mycket som möjligt. Det är tyst en stund. Allt som hörs är kylskåpets stadiga brummande.
"Polisen kontaktade oss dagen efter att det hänt. Någon hade ringt dem efter att ha hört höga röster och skrik."
Än så länge är det inget nytt för mig. Eller jo, att någon ringde polisen har ingen sagt, men det antog jag lite.
"När de kom dit hittade de en livlös kvinna liggandes på marken."
"Men vad hände henne? På riktigt?"
Ann-Marie tittar ut genom köksfönstret. Det är som att hon letar efter orden att förklara vad som hände.
"Din mamma ..."
Hon suckar uppgivet.
"Hon blev misshandlad och knivskuren. Men hon dog inte förrän ett par timmar senare."
"Så hon lämnades för att dö?"
Ann-Marie nickar. Jag drar efter andan. Hur kunde han varit så hjärtlös?
"Har de några misstänkta?"
Allt jag vill veta nu är om de vet att Andy gjort det. Varför bryr jag mig så mycket egentligen? Jag borde strunta helt i honom.
"De hann se gärningsmännen..."
"Gärningsmännen?"
Plural? Tog Andy dit fler personer?
"Ja. När de kom till platsen såg de tre män springa därifrån. De var klädda i svarta kläder och tjocka jackor som de sedan slängde av sig. På brottsplatsen fanns ett par blodiga knivar men inga fingeravtryck."
"Hur såg männen ut?"
Ann-Marie höjer förvånat på ögonbrynen. Hon undrar antagligen varför jag vill veta så mycket. Tack och lov ifrågasätter hon inte mig.
"Allt de hann se att de var väldigt grova, allihopa."
Grova? Andy är förvisso stark, men han är lång och smal. Dessutom är han bara en person.
"Fick de någonsin tag i dem?"
"Nej. Ingen vet något mer än det. De dolde sina identiteter väldigt väl."
Jag pressar ihop munnen till ett streck. Det kan inte ha varit Andy som gjorde det.

----------------------------------------------

Okej, hur uppenbart var det här? Att det inte var Andy som gjorde det?
(Ganska händelselöst kapitel insåg jag. Oh well, sådant behövs också ibland)