33. Självhat

679 14 0
                                    

Jag pressar ihop läpparna till ett streck och försöker avgöra om Andy är arg på mig eller inte.
"Vad trodde du skulle hända när du lämnade mig ensam?" suckar jag.
Han vänder mig bestämt om. Blicken är trött, men varm, och på hans läppar finns ett stort leende.
"Helt ärligt väntade jag lite på det här. Som sagt, den här attityden är varför jag föll för dig, Sav. Förlåt, Amanda."
Det retsamma sättet han uttalar mitt alias på får mig att fnysa. Det var J.S som sa åt mig att behålla det.
"Vad gör du ens här?" frågar jag, som om det är självklart varför jag är här.
"Tar mitt ansvar för en jävla unge som inte vet sina gränser. Men han mår bra nu."
Jag kastar mig runt Andys hals. En liten del av mig har varit rädd att Niklas skulle dö, att vi aldrig någonsin skulle få tillbaka honom. Andy låter sina händer vandra längs min rygg.
"Jag borde straffa dig." Säger han utmanande. "Det finns en ledig säng som jag sovit i de senaste dagarna. Ingen märker om vi smyger dit. Och vem fan bryr sig om de märker?"
Ett fnitter slinker ur mig och jag kramar honom hårdare. Efter allt nytt och läskigt jag genomlidit idag är hans vanliga retsamhet lugnande.
"Jag skämtade inte." säger han, nästan missnöjt.
"Jag vet, men jag är lite trött just nu."
Andy besvarar den underbara kramen med ett litet skratt. Sedan kysser han mig på hjässan.

Jag stirrar häpet på tavlorna i hallen.
"Seriöst. Har du målat dem?"
Andy rycker lite på axlarna som om det inte var något speciellt.
"Jag behövde bli distraherad en period av mitt liv."
"Från vadå?" frågar jag utan att tänka efter.
Andy blir tyst. Men det är inte så konstigt egentligen. Han måste tröttnat på mitt eviga tjat vid det här laget. Jag smyger försiktigt in min hand i hans. Det verkar få honom att komma tillbaka till verkligheten, för han ler lite mot mig.
"Får jag sova hos dig?"
"Visst." säger han varmt.

Jag drar täcket tätare omkring mig och kniper ihop ögonen. Vi somnade inte förrän klockan sju, så det är nog eftermiddag vid det här laget. Vic sov hos den där killen och undrade hur det gick med Niklas, men jag har inte svarat på hennes meddelande än. Andy lämnade nyss sängen för att öppna ytterdörren och få tyst på den irriterande dörrklockan. Efter vad som känns som en evighet av att ha legat ensam i sängen ger jag upp. Andy kommer inte att komma tillbaka. Så jag drar på tröjan han hade igår och lämnar sovrummet. Jag hör J.S, Allyson, och Andy prata från vardagsrummet. Eftersom de inte sitter gömda någonstans och jag inte är utsparkad pratar de antagligen inte om något hemligt.
"Det finns kaffe i köket." ler Andy när han ser mig.
Jag nickar glatt och hälsar på hans två vänner som sitter i soffan. Andy har varit snäll nog att ställa fram en mugg till mig så jag slipper leta. En värme sprider sig i mitt bröst. Han är otroligt fin.
"Sav, jag vill prata med dig."
Jag vänder mig förvånat mot J.S. Han ser nästan bekymrad ut och det oroar mig.
"Sure."
Vi sätter oss vid köksbordet. Solen skiner in genom de stora rutorna och några dammkorn leker i strålarna.
"Andy mår inte så bra just nu. Jag vet att han verkar helt okej och lycklig, men lita på mig. Det här har varit tungt för honom. Han spenderade flera dagar med den här grabben och försökte snacka med honom, trots att det förde med sig minnen han försökt trycka undan. Jag vet inte hur mycket Andy berättat för dig om sitt förflutna men lita på mig när jag säger att det inte är vackert."
Jag skrynklar ihop ögonbrynen. Vad menar han? Visst, jag har förstått att han har en tung bakgrund, men jag verkar inte förstått hur tung den faktiskt varit.
"Okej?" frågar jag.
Tänker han berätta mer eller?
"Du är säkert en fin tjej, Sav. Och jag hoppas att han berättar mer för dig, men lova mig att du inte ger upp. Andy är fantastisk, men han bär på ett ... ett självhat antar jag."
Det känns som att alla bara är ute efter att få mig att undra över ännu mer saker. J.S reser sig upp med ett litet leende och går sedan sin väg. Jag sitter förvirrat kvar vid bordet och stirrar ner i min, fortfarande tomma, mugg.

"Kan vi inte bara kasta av alla kläder, lägga oss i min säng, och aldrig gå upp?" mumlar Andy mot min hals. "Snälla?"
Jag flyttar hans huvud och spänner blicken i honom.
"Nej, du ska följa med hem till mig."
"Men varför?" gnäller han som en liten unge.
Jag suckar högt. Sedan lägger jag händerna på hans lätt stubbiga kinder. Han ger mig det där sneda leendet som gör mig svag. Men jag tänker inte ge upp.
"Är du min pojkvän?" frågar jag hårt.
"Mm." svarar han motvilligt.
Ett leende smyger sig på. Igår gick han med på att ha den titeln, och jag blev löjligt glad.
"Då borde du åtminstone se mitt rum."
Han himlar med ögonen och flyttar mina händer. Vi är tysta en stund medan han tänker efter. Han tänker länge. Efter några minuter stänger han ögonen med en suck.
"Fine!"
Mitt ansikte spricker upp i ett leende. Jag kysser honom hårt. Andy drar mig mot sig och placerar läpparna på min hals. Först stänger jag ögonen, men sedan inser jag vad han försöker göra.
"Nähä du! Försök inte!"
Jag puttar bort honom. Andy utstöter ett besviket läte.
"Jag vill i alla fall ha skjuts hem."
Han drar händerna genom det kolsvarta, nyfärgade håret. Det finns något i hans blick som får mig att misstänka att han fortfarande funderar på om han faktiskt ska köra mig hem eller inte. För att underlätta för honom går jag ut i hallen och börjar dra på mina skor. Jag hör hur han långsamt följer efter mig. Väldigt, väldigt långsamt. Medan han knyter sina skor sätter jag mig på golvet. Jag kommer att få mjölksyra i benen om jag står upp så länge.



---------------------------------

Vad tror ni hänt Andy? Vad är hans förflutna egentligen?

I äkta Tessa-anda glömde jag nästan att posta det här kapitlet. Men eftersom ni läser det så lyckades jag uppenbarligen! Snart 1000 läsningar förresten! Woho!

Mörka gränderWhere stories live. Discover now