19. Snus

741 15 3
                                    

Jag vänder mig om med ett kvävt skrik. Där står en man. Han är blond, blek, och har skägg. Och precis som alla andra är han välbyggd. Men den här mannen är lite annorlunda. Han har nämligen ett stort ärr över ena kinden, och flera små över andra. De små ärren bildar två bokstäver. "J.S" står det. En hård smäll över min kind får mig att vakna till.
"Svara mig." fräser han.
"Jag vet inte." kvider jag.
Det svaret verkar inte duga, för mannen trycker upp mig hårt mot väggen med ett fast tag om mina handleder.
"Jag hörde dig säga att du känner J.S, ljug inte för mig din lilla fitta!"
Han spottar mig i ansiktet. Det luktar av lössnus och är alldeles gult. Känslan av hur det rinner längs min kind ger mig kväljningar. Jag skakar desperat på huvudet med tårfyllda ögon.
"Nej, jag bara ljög! Jag känner inte honom! Jag har bara hört om honom, men jag tänkte att de kanske blir rädda!"
Min kropp har börjat skaka av rädslan. Men det är ju egentligen inte så konstigt med tanke på situationen jag är i för tillfället. I hopp om att komma loss försöker jag sparka honom. Han verkar van och flyttar sig därför precis utanför räckhåll för mina ben.
"Har du inte lärt dig att att det är fult att ljuga?"
Hans ansikte är äckligt nära mitt, och jag kan känna den hemska lukten från hans mun. Det är som att något dött där inne.
"Vad heter du?"
"Amanda." kastar jag ur mig.
Att ge mitt riktiga namn verkar riskfyllt, J.S har antagligen spridit det. En kort stund verkar mannen fundera på något.
"Amanda, jag vill att du ringer J.S åt mig."
"Jag har inte hans nummer, jag känner inte honom!"
Jag försöker fortfarande ta mig ur hans starka grepp, men jag gör inga framsteg. Mannen stirrar på mig. Det känns som det går flera timmar, men det kan också ha varit några sekunder. Till slut släpper han mig.
"Jag har ett råd till dig, Amanda. Ljug inte om att du känner människor. Det kan sluta illa."
Jag sjunker ner på den blöta, smutsiga asfalten under mig. Hela min kropp skakar fortfarande när mannen försvinner. Det är alltså försent att dra sig ur? Är jag redan i skiten? Vic. Jag måste hitta Vic.

Jag och Vic står utanför Andys port. Hon har fått höra precis allt som hänt, och är rasande. Därför står vi nu här, för att hon ska få en chans att ställa honom mot väggen. Tack och lov har jag lagt portkoden på minnet, så vi kan gå direkt in. Trapphuset är mörkt, men vi har inte tid att tända. Vi måste till Andy så fort som möjligt. Våra snabba steg ekar mellan väggarna, och vi väcker förmodligen majoriteten av de boende. När vi når dörren slänger sig Vic på klockan. Jag kan höra den irriterande signalen på andra sidan väggen när hon trycker om och om och om igen. Snart öppnar Andy. Först verkar han arg, men när han ser oss blir hans blick mer förvirrad. Vi tränger oss förbi honom. Plötsligt hör jag en röst som jag känner igen från vardagsrummet.
"Du!" nästan skriker jag och stormar mot J.S. "Du! Någon jävel hotade mig!"
Han tittar förvånat på mig från soffan, där han sitter med en öl i handen.
"Hej på dig också, Sav."
"En jävel tryckte upp mig mot väggen på grund av dig!" fräser jag.
Långsamt bildas en bekymrad rynka mellan hans ögonbryn. Det verkar äntligen sjunka in hos honom.
"Hur såg han ut, och vad sa han?"
Med en darrande och arg röst beskriver jag honom och vårt samtal bäst jag kan. Andy, som också satt sig i soffan, ser nästan arg ut mot slutet. Jag bryr mig däremot inte det minsta om honom nu. Mitt problem är J.S.
"Det här är varför du inte skulle fucking lägga dig i." fräser Andy plötsligt.
Jag stirrar mållöst på honom. Påstår han att det här är mitt fel?
"Det här är inte mitt jävla fel! Jag har bara träffat J.S två gånger! Och om jag vetat att han var någon jävla chef för den här ... organisationen hade jag hållit mig jävligt långt ifrån honom!"
J.S sitter tyst. Han verkar vara djupt i sina tankar, och jag hoppas att tankarna är på hur han ska lösa problemet med att jag blivit ofrivilligt inblandad i det här. Sekunderna blir till minuter, och det känns som att minuterna blir till timmar. Till slut reser sig Andy upp. Jag tittar undrande på honom när han drar sina fingrar genom det kolsvarta håret.
"Vad gjorde du ens där? Sa jag inte åt dig att låta bli?"
Ilskan som svalnat medan jag väntat blossar upp igen. Jag marscherar bestämt fram till honom, som om det skulle göra någon skillnad när jag är så mycket kortare.
"Jag var på väg till bussen! Jag skulle fucking hem, och den här jävla snubben drar in mig i en gränd och hotar mig!"
Vi står väldigt, väldigt nära varandra. Är det såhär vi bråkar? Tanken på ett "vi" får mitt hjärta att fladdra till lätt, men inte nog för att lugna ner mig. Jag är fortfarande förbannad på honom.
"Du kanske ska se dig för lite bättre?" säger han vasst.
"Det är inte så jävla lätt när man har bråttom till bussen! Jag kunde ha blivit fucking skada..."
Där kom kyssen, precis som igår. Den är varm, hård, och desperat. Jag klänger mig fast vid honom utan att bry mig om de andra två i rummet. Andy drar fingrarna genom mitt hår och trycker mig mot sig medan han låter sin tunga leka med min. Jag inser hur otroligt strulig vår relation är. Men varför tycker jag om det så mycket? Varför gör han mig så svag i benen?
"Blir du arg om jag låser in dig för alltid så att ingen kan komma åt dig?" mumlar han mot mina läppar.
"Förbannad." svarar jag tyst.
Då ler han mellan kyssarna.
"Det kan vara värt det. Jag älskar när du är arg."
Sedan pressar han sina läppar mot mina ännu en gång, och jag stänger ögonen för att låta resten av mina sinnen arbeta fullt ut.


-----------------------------------

Hej från sjuklingen som måste spendera dagen med att resa och gå på läkarmöte. Men jag höll i alla fall mitt löfte om att publicera idag! Om några timmar är det dags för mig att resa hem igen, och då kommer nästa kapitel. Sedan ska jag försöka bli bättre på att ladda upp regelbundet igen.
Jag vet att jag inte svarat på kommentarer den senaste tiden, men jag läser alla och jag blir lika rörd varje gång, jag lovar! Jag är bara mentalt utmattad varje dag nu för tiden. Jag pratar knappt med någon just nu faktiskt. Okej, nu ska jag sluta gnälla, men ni har i alla fall fått en förklaring! Och jag har verkligen dåligt samvete för det här!
Som sagt, om några timmar kommer ett nytt kapitel.

Mörka gränderDär berättelser lever. Upptäck nu