Mörka gränder

47. Fickkniv

Jag lägger handen för magen och kniper ihop ögonen.
"Har han gjort dig på smällen?" flinar Zacke.
"Jag fucking kastade i mig maten för att komma hit så fort som möjligt. Klart som fan att jag mår illa!" fräser jag.
Zacke lyfter upp händerna i en gest som säger att han ger upp. Vic himlar med ögonen. När jag greppar tröjans kant ger jag Zacke en vass blick. Det räcker för att han ska lämna rummet. Om tjugo minuter ska Zacke iväg på ett "uppdrag", och vi ska följa efter honom. Detta innebär hoodie, ut med piercingarna, gömma håret, och täcka ansiktet med solglasögon. Vic går runt i Zackes sovrum och rotar i hans lådor. Lite då och då skrattar hon till och plockar upp något. Det senaste fyndet är ett par handklovar. En kort stund funderar jag på att ta dem, det skulle vara roligt att ha. Men sedan inser jag att jag nog hellre skaffar egna, oanvända. Vem vet vad som kan ha hänt med dessa? Så jag låter bli och sätter istället upp håret för att kunna dölja det. Den nya, svarta färgen är förvisso mer diskret, men det känns ändå smartast. Vic är färdig sedan länge. Hon slösade nämligen ingen tid med att tjafsa med Zacke som jag gjorde. När jag är färdig sitter Zacke och Liam uttråkade i hallen. Vi är fyra ungdomar klädda helt i svart. Det ser inte det minsta misstänksamt ut. Absolut inte.
"Dåså!" säger Zacke glatt. "Dags att jobba."
Han kastar något till mig. Jag undersöker förvirrat. Sedan stirrar jag chockerat på honom.
"En fickkniv?" utbrister jag.
"Du behöver kunna försvara dig själv om något händer."
Och helt plötsligt börjat jag ifrågasätta om det här är värt det.

Vi går längs en av gatorna jag försöker att undvika. En av de där tomma gatorna där allt jag vill slippa händer. Men nu är vi där av precis den anledningen. Jag ser mig oroligt omkring.
"Nu ska jag sköta mitt jobb, försök att se så osuspekta ut som möjligt. Om någon frågar er säger ni att ni ska träffa mig."
Jag, Vic, och Liam nickar lydigt. Just nu är Zackes ord lag, vad han än säger. Han ler nöjt, och korsar sedan gatan. Vic erbjuder mig en cigarett som jag tacksamt tar emot. Sedan lutar jag mig mot en av trädstammarna som är bakom mig. Lite då och då hörs steg i närheten, men jag försöker att hålla mig lugn. Hur fan beter man sig om man ska köpa droger?
"Hur mycket kostar du?"
Jag vänder mig om. Där står en medelålders man med skäggstubb, alldeles för få tänder, och grått hår. Han bär ett otroligt äckligt flin.
"Jag är inte till salu." fräser jag instinktivt.
Mannen tar ett steg närmare, vilket får mig att pressa mig mot trädstammen.
"Tro mig, jag kan betala."
"Jag har faktiskt pojkvän, gå din väg."
Jag försöker att låta så bestämd som möjligt men rösten håller inte. Mannen tittar på Vic och Liam. Sedan höjer han på ögonbrynen.
"Och vart är sagda pojkvän?" frågar han misstroget.
"Babe, vem är det här äcklet?"
Jag har aldrig varit så tacksam över att få höra Zackes röst tidigare.
"Han försöker köpa mig." gnäller jag så gulligt jag kan.
Zacke lägger sin ena arm runt mig, och plockar sedan upp sin fickkniv som klickar till när han öppnar den. Bladet glänser i gatlyktornas gula sken.
"Hon är alldeles för bra för dig." flinar han mot mannen. "Hon är dessutom redan tagen."
Jag trycker mig mot Zacke och försöker se ut som hans flickvän. Det går förvånansvärt bra, men jag är också livrädd just nu. Den här mannen verkade inte acceptera ett "nej" i första taget. Efter en stunds tystnad går mannen muttrande iväg. Jag tar mig ur Zackes grepp, och andas sedan ut.
"Tack." ler jag.
Han suckar bara irriterat.
"Skrämde det där dig? En man som antog att du var prostituerad?"
Jag blinkar förvånat ett par gånger. Zacke himlar med ögonen.
"Du kommer att ha det svårt ikväll."
"Vad ska vi göra?" frågar jag med en rynka mellan ögonbrynen.
"Riskera våra liv."

Busken vi sitter i river fram nya små sår på mina kinder och jag är tacksam över att ha långärmat på mig. Solglasögonen har jag tagit av mig för att se bättre. Vi ska spionera på någon, så mycket har jag förstått. Men Zacke har inte velat berätta mer än så. Han tittar om och om igen på sin klocka. Lite då och då ser han sig nervöst omkring, men ingen människa är i närheten. Framför oss finns det en tom park. Jag börjar redan bli uttråkad trots att vi inte kan ha suttit här mer än ett par minuter. Vic och Liam verkar känna samma sak. Ibland drar något av ett blad, bryter en kvist, eller suckar klagande. Zacke blänger på oss varje gång. Men vi bryr oss inte. Det är inte vårt fel att han vet vad som ska hända. Det är inte lika tjatigt om man har något att leta efter. Lite då och då tänker jag tillbaka på när Zacke räddade mig. Det har bara gått en kvart, men vem vet vad som kunde hänt om han inte varit där? Jag kan inte försvara mig. Trots att jag hade ett vapen är jag rätt säker på att jag aldrig skulle vågat använda det. Jag är inte modig. Tvärt om är jag en feg liten flicka. Att jag vet att både Andy och Zacke gör det så enkelt har på något sätt försvårat det för mig. Jag blev så ... "äcklad" är fel ord, men det är inte långt ifrån. Plötsligt hörs en svag, svag röst. Zacke stelnar till. Hans bleka ansikte skrämmer mig. Vad kommer att hända? Kommer vi att vittna ett mord? Men varför? Vad skulle poängen med det vara? Zacke har inte förklarat något. Allt han sa var att vi ska riskera våra liv, och det är knappast lugnande. Det hörs långsamma steg i gruset. Personen närmar sig. Utan att tänka på det grabbar jag tag i en gren. Jag har ingen aning om varför, men på något sätt känns det lite tryggare när jag håller i något. Personen är snart inom synhåll. I mitt huvud börjar jag skapa en bild av en enorm, grov man med tatueringar över hela kroppen och utan hår. Av något anledning saknar han ett öga. Zacke håller andan. Sedan ser jag honom. Och jag slappnar av. Det är bara J.S.

----------------------------------------------

Okej, är det jag som är partisk eller börjar det här bli riktigt spännande?

Förresten, det kommer ett nytt kapitel imorgon! Jag ska spendera över två timmar i kollektivtrafik. Behöver dessutom något att tänka på så min oro och ångest inte äter upp mig helt och får mig att fega ut totalt.