Kabanata 218

7.8K 401 166
                                    

Kabanata 218:
Sleep

I was about to say something on Kuwai's Fa--- I mean Papa when my eyes immediately caught how the red light on the emergency room turns off. Narinig ko rin ang ungot ng pinto kaya naman nakaiwang nakaawang na lang ang labi ko sa biglaang tensiyon na gumapang sa katawan. Napalingon na rin roon ang ama ni Kuwai.

"Excuse me po, P-Papa." nanginig pa ang tinig ko. Naghahalo sa akin ang kaba, takot, pag-asa at kaluwagan dahil sa mga salitang sinabi ni Mr. Velarde at dahil na rin sa paglabas ng Doctor mula sa kuwarto.

Tumango sa akin si Mr. Velarde. Nangangatog pa ang tuhod ko na naglakad patungo sa mga Doctor. Napansin iyon ni Papa at hinawakan niya ang braso ko para alalayan.

"Kamusta po si P-Pierce?" agad kong bungad sa Doctor na nagtatanggal ngayon ng hair net at mask.

"Are you his family? Kaano-ano ka niya?"

"She's her friend. I am one of the father of his classmates." si Mr. Velarde ang nagsalita. I was too tense about what I'll hear from the Doctor that I didn't respond immediately to answer him.

"His family is not here yet."

Tumango ang Doctor roon at bumaling sa akin. My two hands were intertwined, it was cold and I was anticipating his answer so much. Nakatapat ang palad kong magkasalikop sa dibdib at halos pumikit na sa paulit-ulit na pakiusap at pagsusumamo sa isip ko.

Tears pooled in the corner of my eyes. Wala pa man rin ay nangingilid na ang luha ko sa kaba.

The Doctor cleared his throat first before he speak.

"Luckily he's stable now. Ilang minuto na nasa hukay ang paa niya. His heart stop beating for seconds, that was so critical but he fought for his life. He helps us to save him." The Doctor said and I feel like a heavy stone was suddenly lifted from my chest. Nag-isa isahang pumatak ang mga luha ko.

I exhaled in so much relief as I sniff while crying. Nakahinga rin ng maluwag si Sir Nixson. His down shoulder lifts up and his eyes lit. Ganoon rin si Mr. Velarde na nagliwanag ang ekspresyon. Sir Nixson closed his eyes and it looks like he wanted to jump in happiness.

Parang gusto ko ring gawin iyon ngayon. I wanted so bad to jump in relief and happiness on the good news I heard. Kaso hindi ko magawa, para bang gusto kong paulit-ulit na sabihin iyon ng Doctor para mapaniwala niya ako sa sinabi niya.

He smiles at us as he saw our reaction.

"He's fine now, some of his wounds just need to be treated and cover with bandages. I'll ask some nurse to transfer him to his room. I'll visit him after an hour to monitor him." dagdag ng Doctor at napapikit ako roon. I believe the Doctor now. I feel so relieved.

A sob escaped on my lips. I covered my palm in my lips. Hindi ko na mapigilan pa ang emosyon na bumugso. Hindi ko rin maawat ang luha na nag-uunahang pumatak sa pisngi.

Thank you! Thank you so much!

I whispered while intertwining my hands tightly as I look up.

Thank you!

I uttered in my very sincere voice.

"Thank you so much Doc." ani Sir Nixson at hinawakan ang balikat ng Doctor.

"T-Thank you, Doc," I said while sobbing.

"You're always welcome even you didn't owe me anything because I have just done my job and the patient was really the one who fought for his life." ani ng Doctor sa akin.

"Still, thank you." sinsero kong sinabi at ngumiti na lang siya sa amin bilang pagtugon.

Pagkatapos noon ay sumilip ako sa emergency room at nakitang hinahanda na si Pierce para ilipat sa pribado niyang kuwarto. Sir Nixson is still talking to the Doctor.

Ruling The Last Section (Season 3- Final)Tahanan ng mga kuwento. Tumuklas ngayon