Sal 23 | o.m

Anorexia?

****Leias perspektiv****

Jag hade legat hemma nästan hela fredag, förutom då jag var ute och sprang. Och så skulle även lördag se ut. Jag hade inte ätit något förutom ett grönt äpple igår. Idag? Inget. Hela jag är tom. Jag hade samtidigt dåligt samvete men samtidigt kände jag som sagt ingenting. Jag ville inte att Ogge skulle känna att det var hans fel. Men det gör han säkert.

Jag kollade klockan. Den visade 19:00. Ogge hade ringt ända sen klockan 17:00. Ungefär en gång efter varje tio minuter som gick. Han hade lämnat ett par meddelanden och sms. De löd: "Snälla Leia svara! Har jag gjort något?" Eller "jag vet inte ens varför jag bryr mig, jag brukar inte göra det men jag tycker jag har rätt att veta!" Ett nytt meddelande kom upp och det spelades upp.

"Leia?" Han grät. "Leia snälla svara...varför svarar du inte? Jag orkar inte mer!"

Tårarna brände bakom ögonlocken. En än gång ringde min mobil. Jag tryckte på svara efter en stund och satte på högtalaren. Jag satt på golvet mot väggen ihopkurad till en liten boll. Han började prata.

"Leia? Är du där? Om du hör det här så vill jag" började han och snyftade till. "Så vill jag att du sk-ska veta att jag faktiskt inte gillar att bry mig men jag gör det ändå...j-jag vet inte varför" han tog en paus. "Kan du inte bara säga något? Jag vill veta om jag gjort något....om du mår b-bra! Snälla Leia!"

Jag tog upp mobilen till örat.

"Oscar...." Säger jag och jag hör hur hans snyftande slutar.
"Leia...äntligen svarar du! V-vad är det som händer?" Började han men jag avbröt honom.
"Oscar, Oscar schhhh" Svarade jag och försökte lugna honom. "Jag mår bra, men varför bryr du dig ens?" Frågade jag.
"Jag tror att...kan vi trä-träffas?" Frågade han.
"Ehm...ok..parken halv åtta?" Frågade jag och han svarade med ett enkelt ok.

Vi la på och jag reste mig upp. Jag kollade mig i spegeln. Min mascara var lätt utsmetad. Jag torkade bort den. Jag satte på mig en tjockare tröja och gick ut.

"Jag går ut en stund!" Ropade jag till mamma och pappa som satt i vardagsrummet och tittade på något program.
"Okej ses senare!" Svarade mamma.

Jag gick till hallen och drog på mig mina skor och gick ut. Jag började jogga mot parken. Jag vet inte ens varför jag skyndade mig mot parken där jag snart skulle möta Oscar. Jag behövde honom. Även om han inte var min favorit så funkade vem som helst just nu. Och med tanke på att han ringt hela tiden de senaste dagarna så kanske han faktiskt bryr sig. Jag började närma mig parken och så såg jag Oscar gå fram och tillbaka på den grusade gången. Jag började springa. Hans blick var nere i marken hela tiden. Jag började närma mig honom. Han hade fortfarande inte märkt mig.

"OSCAR!" Ropar jag och innan han ens har hunnit uppfatta vem det var hade jag omfamnat honom i en hård kram.
"Leia..." Viskar han och kramar om mig.

Jag har mina armar under hans och hans armar är runt mig. Jag begraver mitt ansikte i hans tröja och drar in hans lukt. Jag känner hur tårarna forsar ner och över hans tröja. Vi står där kanske i 5 minuter innan jag släpper taget. Jag ler och han ler tillbaka.

"Hur mår du?" Frågar han.
"Bra tror jag...." Säger jag och slutar le....Nej det gör jag inte alls....jag mår piss.
" Leia? Man ser att du ljuger..." Säger han allvarligt och torkar bort en tår från min kind.
"Ok, om jag ska vara helt ärlig så mår jag dåligt. För att du har mått dåligt. För att du gått runt och undrat om det hela var ditt fel. Om du hade gjort eller sagt något? Men nej, det är inte ditt fel. Det är jag." Säger jag och nya tårar faller ner mot marken.
"Vill du prata om det?" Frågar han.

Jag tvekar först men nickar sen. Vi börjar gå genom parken. Jag styr min hand av ren impuls ner mot hans och flätar samman den med hans hand. Oscar kollar ner på våra händer och sedan på mig. En röd nyans tar färg på mitt ansikte och jag kollar ner. Han avfyrar ett sånt där fint leende som bara han kan. Vi stannar tillslut på vid bänk och vi sätter oss ner. Det var verkligen tomt här. Helt tomt. Ingen var här. Väldigt konstigt eftersom det var lördag.

"Det började när jag var 8. Det var då jag började med balett. Jag var tjockast i gruppen. Alla andra tjejer var så smala och fina. De började kalla mig för saker som "fet" och "ful". De sa att jag åt för mycket och att jag skulle gå och dö. Tänk dig. En liten 8-årig flicka. Hennes enda dröm var bara att dansa balett. Men får istället uppleva sån mobbing. Jag började tänka jätte mycket på min vikt. Vissa dagar åt jag lite, andra inte alls. Ibland kunde det gå flera dagar utan att jag åt. Jag gick kraftigt ner i vikt och läkarna konstaterade....anorexia." Berättar jag och först då känner jag att några tårar glider ner för min kind. " Det var därför jag stack efter att vi hade ätit."
"Det är verkligen hemskt....men varför var du som du var i onsdags?" Frågade han och kollade rakt i mina ögon.
"Det var eftersom jag.....jag har aldrig kunnat lita på någon. Inte efter den incidenten. Jag undvek alla i skolan och sånt. Den enda som var min vän var min storebror. Andreas. Han var världens bästa bror och han var mina bästa vän. Han förstod en alltid och fanns alltid där.....men..." Jag började gråta ännu mer. Nej han finns han inte mer..." Viskade jag lågt och satte handen för munnen.
"Schhh...såja såja. Du behöver inte prata mer om det är för jobbigt." Säger Oscar och kramar om mig.
"Nej Oscar, du har rätt att veta..." Började jag och tog ett djupt andetag. "Han dog i en trafikolycka. Andreas gick bort i september 2013. Han blev bara 20 år gammal. Jag gick kraftigt ner i vikt efter hans död och svimmade av. Jag hamnade på sjukhus och behövde ta tabletter. Men det förklara nog inte riktigt varför jag bara stack. Jag hade en kompis ett tag. Han hette Chris. Han var från England. Vi var vänner i flera månader. Det var samma år som Andreas gick bort. Men han....han svek mig totalt. Det visade sig sen att han bara hade ljugit hela tiden och den förnedringen känner jag än idag. Det var därför jag bara gick....förlåt om du trodde det var dit fel!" Säger jag och kastar mig i hans famn.

Han satt där helt fastklistrad. Han rörde inte på sig. Tillslut kramade han tillbaka och jag kände mig trygg. Vi reste oss upp och bestämde oss för att gå hem till mig en stund. Jag behövde verkligen det här. Och jag hoppades verkligen att han brydde sig på riktigt. För om inte skulle jag nog flytta ifrån Stockholms stad. Kanske till typ Kina och leva som nunna i ett kloster typ. Raka håret och gömma mig på någon bergstopp. Ja det va min plan. Vi steg tillslut in i lägenheten och jag märkte nu att klockan hade hunnit bli 22:00. Oj! Varken mamma eller pappa var vakna. De hade gått och lagt sig. Vi smög in på mitt rum och fortsatte prata.

****Ogges perspektiv****

Vi pratade ända tills klockan blev 01:00.

"Oscar? Du skulle säga något på telefon förut..."jag tror att..." Så vad tror du?" Frågade hon plötsligt.
"Jag har glömt bort..." Ljög jag.

Hon nickade lite tveksamt och sedan lutade hon sig tillbaka på sin säng. Jag gjorde detsamma. Sanningen var att jag visst kommer ihåg. Jag tänkte bara vänta med att säga.

"Jag ska nog sticka nu..." Säger jag och reser mig upp och känner snabbt en hand på min handled.
"Nej snälla gå inte..." Säger Leia och släpper.
"Det är ganska sent.." Säger jag men ler sen och lägger mig bredvid henne.

Efter en stund vänder hon sig om så att hon ligger framför mig. Min arm ligger snart över hennes midja och efter en stund känner jag att hon somnat. Jag somnar också efter en stund.

______________
Jag visste. Du visste. Han visste. Hon visste. Alla visste att det skulle hända och nu har det hänt. I think that they like each other ...men vi för väl se.