Sal 23 | o.m

Ett sista farväl

****Leias perspektiv****

Några dagar efter den där strandfesten står jag nu på mitt rum. Det är helt tomt förutom en resväska som står vid dörren. Fiona kommer in genom dörren och kollar sig omkring. Hon hade gömt sig någonstans när flyttgubbarna kom och bar ut våra grejer. Jag skulle sakna henne i Rom. Men jag hade bestämt mig för att mamma och pappa skulle behålla henne här eftersom, ja det blir nog bara bäst så. Det kändes skönt att flytta här ifrån på något sätt. I Italien finns så mycket mer att se och jag kan liksom skaffa mig ett helt nytt liv. Men det är ganska mycket ansvar i det också. Jag ska bo där själv och måste då också göra allt själv. Vilket inte blir så kul men måste man så måste man helt enkelt. Jag har ingen aning om hur länge jag stannar. Ett år? Två år? Det får tiden utvisa helt enkelt. Jag log lite för mig själv innan jag tog tag i resväskan och rullade ut i hallen. Hela lägenheten stod nu tom. Mamma och pappa hade också valt att flytta härifrån. De skulle flytta till en annan lägenheten i en annan del av Stockholm. Jag gick ut till hallen och gick ut genom lägenheten och ut på gatan. Mamma och pappa satt i våran bil och jag la min väska i bagageutrymmet innan jag satte mig i baksätet. Sedan började vi köra mot flygplatsen.

****Felix Perspektiv****

Jag och Oscar satt på ett café och bara lärde känna varandra. Fy fan vad bra det här kändes! Äntligen är man sig själv! När vi var på strandfesten så vågade jag mig tillslut fram till Oscar. Han var ännu vackrare på nära håll och hans leende var så jävla fint. Vi klickade direkt. Han tar sin hand på min och ler.

"Jag gillar dig"

****Ogges perspektiv****

När Leia hade sagt att hon skulle flytta till Rom stannade allt. Varför hade hon inte sagt nåt tidigare? Och varför lämnar hon allt? Varför lämnar hon mig bara? Inte för att vi hade något ens men ändå. Och den där jävla Zac som fick mig att tro i månader att de var ett par. Jag känner mig så jävla dum. Hur kunde jag tro något sånt utan att ens fråga Leia om det. Fan vilken idiot jag är! Jag stod nu utanför Leias dörr. Eller ja entrédörren. Jag tog ett djupt andetag och gick in. Sedan gick jag vidare till deras dörr. På dörren stod det Hannes. Jag knackade men ingen öppnade. Jag knackade igen men fortfarande inget. Något fick mig att ta tag i handtaget och öppna och till min förvåning var det upplåst. Jag gick in försiktigt och möttes av en syn som fick luften att gå ur lungorna. Det var tomt. Hela lägenheten var tom.

"Leia?" Prövade jag.

Inget svar. Jag tog några steg in och sedan några fler. Paniken började växa inom mig. Jag gick med snabba steg mot Leias sovrumsdörr. Dörren slängde jag upp och även här var det tomt. Ögonen började vattnas och hela jag dog. Mitt på golvet såg jag något vitt. Jag kastade mig halvt mot det och tog upp det.

'Till Oscar'

Läste jag på framsidan och öppnade sedan för att läsa innehållet. Fast det fanns inget brev. Bara ett foto. Det var på mig och Leia. Jag kommer inte ens ihåg att vi tog bilden. Hon håller i kameran/ mobilen och hon ler så där fint som bara hon kan. Jag däremot var inte alls beredd på fotot och hinner därför le lite sådär halvt. Två droppar landar på fotot. Jag gråter. När jag ser mina egna tårar så börjar jag gråta hysteriskt.

"JAG HANN JU INTE ENS SÄGA HEJDÅ!!" Skriker jag stammandes mellan tårarna.

Jag börjar gråta ännu mer och kan knappt andas. På något sätt hamnar jag på sidan i fosterställning. Jag skriker och gråter.

"JAG HANN INTE SÄGA HEJDÅ! JAG HANN INTE SÄGA FÖRLÅT FÖR ALLA DE GÅNGERNA JAG BETTET MIG SOM EN IDIOT! JAG HANN INTE HINDRA HENNE! JAG HANN INTE KRAMA OM HENNE EN SISTA GÅNG!!" Skriker jag ännu en gång ut genom tårarna.

Jag ligger där på golvet en bra stund. Helt utmattad lyssnar jag på mina egna hjärtslag och andetag som börjar sakta men säkert att lugna ner sig. Jag snyftar till och drar ett djupt andetag innan jag viskar.

"Jag hann inte säga att jag älskar dig Leia.."