Beck; (relationer och utredningar)

Dolda budskap

Kl. 9:03

Josef gick fort in till mötesrummet, de hade redan kört igång. "Förlåt..." sa han kort och gick runt bordet till en ledig stol. Han tog inte av sig jackan, han frös. Något som var högt ovanligt på deras avdelning. "Det är lugnt, vi körde just igång", log Alex, vände sig sedan mot tavlan för att göra några sträck mellan bilder och texter. Kollegorna tittade på Josef lite frågande, han brukade inte vara sen.

"Då var vi klara för nu, åker ni två ut nu då till Maja?" log Alex och pekade på Jenny och Oskar. De nickade, sedan ställde sig alla upp, gick utåt. "Josef, en minut bara..." bad Alex, Josef stannade kvar. Satte sig på bordet och väntade på att Alex skulle börja prata, men Alex väntade först till alla hade hunnit ut. Hon stängde dörren efter att Martin hunnit ut som var sist. Josef rynkade pannan, skakade till i en rysning. Hon vände sig om, gick fram till honom. Josef rätade på sig, undrade vad hon höll på med. Hon ville inte prata jobb, det syntes på hela hennes kroppsuttryck. Hon stannade någon meter ifrån honom, rynkade pannan och la armarna långsamt i kors. "Hur är det med dig?" frågade hon. Han tittade upp på henne, varför undrade hon det? Det var bra, det var alltid bra med honom... Han ryckte på axlarna, "varför undrar du?" frågade han och missade en bokstav av att ha ryst till. "Du ser... blek ut, är du sjuk?" frågade hon och försökte få ögonkontakt med honom. Han skakade på huvudet, behöll huvudet ner i golvet. "Det är ingen fara med mig", sa han och kliade sig i nacken. Ljög såklart, han kände sig som en isbit. Hon var tyst några sekunder, väntade på att han skulle titta upp på henne. Men det gjorde han inte, han sökte inte hennes ögon tillbaka. "Josef..." sa hon allvarligt, hoppades på att denna gången få ögonkontakt med honom. Han tittade upp med sina glansiga ögon. Alex skakade långsamt på huvudet. "Jag är okej", sa han. "Jag tror dig inte", viskade hon, tydligt så han hörde henne. Men med en mjuk ton, en i smärta för hans skull. Han svalde hårt, tittade ner i sitt knä, och petade med sina nagelband. Alex vågade inte säga mer, hon hade mycket kvar att få sagt. Men hon valde att vara tyst, väntade på att han skulle säga något. Men hon skulle få sista ordet, han behövde hem. Han mådde skit, det såg hon på hela honom.

Det var tyst en stund till innan Josef öppnade sin mun. "Var vi klara?" frågade Josef och försökte få fram ett leende. Han gled försiktigt ner från bordet och gick mot dörren. Alex tog tag i hans arm, han vände sig och tittade först på hennes hand som höll honom hårt, sedan upp på hennes ögon. Hon försökte le lite, "du har feber, eller hur..." sa hon som om hon redan visste det.

Han skakade på huvudet, det var också en lögn. Han tog sin andra han och tog av hennes hand från hans arm, öppnade sedan dörren. Han gick ut, satte sig på sin stol. Alex stod kvar, tänkte och bet sig i läppen. Hon var inte van med att se honom så, han var så sällan sjuk, nästan aldrig. Men det smittade av sig på hennes humör. Hon var orolig, inte för att han 'bara hade feber' utan för att han försökte dölja det för henne. Om han till och med dolde det för henne var något fel... något han inte ville dela med sig om och visa.

Oskar och Jenny var tillbaka från Maja

"Hon var inte hemma!" sa Jenny och satte sig på sin stol. De andra tittade upp på henne, men inte Josef. "Grannarna visste inget heller!" la Oskar till. Kollegorna fnös till. "Är hon saknad nu också?" sa Alex. Alex kikade på Josef, han satt tyst. Poker-face och sammanbiten. Hon bet sig i läppen, sedan tittade hon tillbaka på Jenny och Oskar. "Vi gör ett försök imorgon med henne igen." sa Alex.

Alex tänkte lite, "Börje kanske vet något..." tänkte hon högt. Sedan tittade hon på Josef som tittade ner i bordet. Han svalde hårt, såg helt blek utan. Hon suckade djupt inombords. Sedan tittade hon på Steinar, "följer du med mig dit då, Steinar?" frågade hon. Möttes av fem förvånade blickar. Inte Josef då, men Martin, Ayda, Oskar, Jenny och Steinar själv. Josef verkade inte ens reagera. Steinar nickade långsamt, ställde sig upp, tog sin jacka och följde med Alex. Utan att någon la någon vikt i det, petade Alex på Martin arm. "Kan du kolla till Josef?" bad hon tyst, viskade så bara Martin hörde. Han nickade, sneglade bak på Josef som satt helt bortdomnad i sin stol. Hon nickade ett tack mot honom. Sedan gick Alex och Steinar ut till bilen.