Beck; (relationer och utredningar)

Distans

"Tack, Alexandra! Vi återkommer men det ser lugnt ut för tillfället!" log kvinnan av utredarna. "Kan vi återgå som vanligt under tiden?" frågade Alex. Utredarna tittade på varandra, log lite snett. "Egentligen inte, vi behöver gå igenom en del med andra hos oss.... Men det ser hållbart ut hos oss så låt gå den här gången", sa mannen. Alex nickade, skakade hand med dem, sedan reste hon sig och gick haltade ut från förhörsrummet.

Hon gick och knackade på Martin kontor. Kollegorna tittade upp fort för att se hur hon betedde sig. Hoppades på att se om det gick bra eller inte på hennes rörelser och ansiktsuttryck. Men de såg henne inte tillräckligt länge för att avgöra det, hon hade redan gått in på hans kontor.

Hon kom ut några minuter senare, hon hade säkert suttit och pratat med Martin ett tag också. Josef snurrade på stolen innan, och så fort han hörde dörren öppnas så stannade han stolen med ansiktet mot dörren som öppnades. Alex gick mot honom med något i handen. Hon log mot honom, hela vägen fram till honom. Hon räckte fram påsen. Han tittade ner på den och lyste upp. Han flinade lite, "tack?" sa han. "Så det gick bra?" frågade han och tog ut pistolen från påsen, stoppade ner den i hölstret. Hon nickade, "ja, de tror att det blir avslutat snart. De tyckte det var okej att du fick tillbaka den även fast de inte är helt klara än", sa hon och log. Klappade hans hand som låg på skrivbordet, sedan vände hon och gick tillbaka till sitt kontor.

Yttre tjänst med Ville och Trine

"Om du tar en titt i trädgård och garage så börjar jag inne", sa Trina och letade bekräftelse i Vilhelms ögon. Han nickade.

Trine och Ville hade åkt på ett larm om en försvunnen kille. En 8-åring som försvunnit spårlöst dagen innan. Men när de kom fram till huset var föräldrarna oerhört spända och nästan rädda. Trine och Vilhelm tittade på varandra väldigt fundersamt. Men de delade upp sig ändå.

Ville gick till bakgården först, tittade runt lite. Han lyfte på lite sandleksaker med polisjacken. Inget speciellt, inte alls där ute. Han gick vidare till garaget. Han lyfte porten och tittade in. En hel del tekniska saker, bildäck och reservdelar till bilar och motorer och allt där emellan. Han gick fram till en hylla där familjer hängt en del verktyg, men även foton. Han plockade ner en bild på en kille, han gissade på att det var honom det gällde. Såg ut att vara i 7-8 års åldern när bilden var tagen. Han tog med bilden runt i garaget, för att ta med den in sedan.

Han ryckte i bildörren på en bil som var upphissad i garaget, såg ut som det var däckbyte på gång. Dörren öppnades inte, han tittade in i den istället. Genom alla fönster, det fanns inget i den. Bortsett från två böcker i baksätet. Han fick en klump i magen, han gick ner på knä. Lutade sig framåt och la sig på mage. Han tog ett djupt andetag, vred huvudet. Han tittade in under bilen, han pustade ut. Det var inget där... eller ingen. Han tittade under bilen, noga. Det fanns inget där, han ställde sig upp igen.

Det var tyst, men något kändes fel. Han tittade över sin axel, inget där. Han gick runt bilen, genomsökte hela garaget. Det var tyst, alldeles för tyst. Det kändes som han satt i ett vakuum, där allt runt omkring dog. Nästan som om han var på en annan planet.

Han gick ut, gick till husets ytterdörr och steg in. Han hörde Trine på övervåningen, småpratade med ena föräldern som följde henne. Vilhelm gick in till köket, småkikade han med.

"Är det här Otto?" frågade Vilhelm pappan som diskade i köket. Han nickade sammanbitet, "okej", sa Ville. "Är det okej om jag tar med fotot för stationen?" frågade han. Pappan nickade igen. "Tack!"

"Hur kändes det?" frågade Trine, hade sett hur sammanbiten han var. Vilhelm tittade på henne även ryckte på axlarna. "Något kändes... off", sa han. "Inte så mycket att gå på, jag vet", sa han och tittade ner i knäet. "Jag förstår, jag kände samma", sa Trine och nickade. Ville nickade, slappnade av en aning när han fick veta att han inte var själv att ha den känslan.