Beck; (relationer och utredningar)

Snart jul men först...

Polishuset (15:52)

"Hej, hur gick det?" frågade Jenny när Alex och Josef kom runt hörnet. "Bra, han var väldigt nedstämd när vi berättade, mjuknade väldigt i jämförelse med innan", sa Alex, gick in och lämnade sin kappa på sitt kontor. "Och för er?" la hon till när hon kommit ut till dem igen. Josef hade satt sig på sin stol redan och hade jackan över ryggstödet. "Det känns som om vi behöver prata mer med föräldrarna, det var så luddigt alltihop när vi var där förut..." sa Jenny och bet sig lite i läppen. "Ja, absolut... åk ni två om ni vill, något mer av intresse?", sa Alex och tittade på Oskar och Jenny. De skakade på huvudet, ställde sig upp och satte på sig sina jackor. "Inget av intresse just nu..." sa de och började gå utåt. Alex tittad spå klockan. "Vi kör genomgång vid 17!!" ropade Alex efter dem. "jaaa!" ropade Jenny och Oskar i kör, sedan hördes dörren öppnas ut till hissarna.

Alex vände blicken runt och tittade på Steinar, Ayda och såklart Josef, alla förutom Josef satt och jobbade. Josef pillade på sina nagelband, bet sig i läppen och skakade lite på benet. Hans blick var fastfrusen ner i skrivbordet. Alex svalde hårt, fylld med oro från alla möjliga håll, hon gick fram till honom och satte sig på hans skrivbord med ena benet. Han ryckte till när hon satte sig, hon tittade ner på honom med ett försök till ett leende. Han log kort, slutade lika fort som han börjat.

"Det blir bra..." viskade Alex, han hörde henne. Det gjorde säkert Steinar och Ayda också, det var ju lite hemligt för han hade inte berättat för dem än. Men främst var det för att hon inte ville störa dem när de satt fokuserade på jobbet. Josef satt ju ändå inte med jobbet så att störa (hjälpa) honom var inget dåligt.

Josef tittade upp på henne, inga tårar... bara tankar som far runt i huvudet på honom. De var fler än fjärilarna han får i magen när Alex är vid honom. Då var det många tankar... Han nickade och la armarna upp på bordet, händerna ihop i varandra och tittade ner på dem.

Alex tittade på honom såklart och hon tänkte för en kort sekund att hon skulle slänga sina armar runt honom. Krama honom hårt. Men hon insåg att det var andra där, i slutet av året skulle det inte vara konstigt. Det hade mer varit konstigt om hon inte gjorde det... för när han försvann på riktigt skulle han få många och långa kramar som bara gick att ge. Men inte nu.

Hon la sin hand på hans ihopknutna händer, strök dem med sin tumme och klämde försiktigt på dem. Han log lite, blicken på deras händer. Men leendet var ett ångerfullt och smärtsamt leende, inte en enda del var av glädje. Inte ens en mikrobit.

Efter några sekunder släppte hon hans hand och gick in till sitt kontor, satte sig tungt i den. Hon sneglade ut på Josef. Han drog händerna genom håret, hade kvar dem i nacken länge. Hon svalde hårt, sedan tvingade hon sig själv att titta ner i datorn.

Få fram så mycket som gick, hon lyfte undan några böcker för att leta fram musen till datorn och när böckerna var flyttade ramlade en lapp ner på golvet. Hon lutade sig ner och tog upp den. Det var lappen hon skrev när Vilhelm var här, hon andades ut tungt. Hon behövde berätta för honom, berätta att de hittat Otto död.

Efter några sekunder tog hon upp mobilen och ringde honom: "Ville", sa Vilhelm på andra sidan. "Hej, det är Alex", sa hon med en kort paus mitt i. "Ja, hej Alex", sa han, lät som han log lite på andra sidan. "Hur är det med dig?" frågade hon. "Bra, och du?" frågade han. Alex visste inte om hon skulle vara ärlig eller inte, men han visste inte om att Josef skulle dra. Så hon bestämmande sig för att ljuga. "Det är väll bra". "Du, jag går rakt på sak nu... men vi har hittat Otto", sa hon och väntade på hans reaktion. "Jaha, okej. Precis nu eller varför har jag inte hört något innan?" frågade han. Alex suckade, "vi har hittat honom död, Vilhelm", sa hon tungt. Han suckade, "jaha... okej...", sa han efter långa sekundrar i tystnad. Han försökte låta så normalt som möjligt, inga känslor skulle visas. "Jag är ledsen", sa hon. Han suckade tyst, "det är okej, tack som ringde, och som ändå ville hjälpa..." sa han och hon hörde att han log på andra sidan. "Såklart, god jul om vi inte ses innan... ta hand om dig", sa hon, "detsamma Alex," svarade han. Sedan pep det i örat på henne. Hon hade nästan förträngt att det var jul om bara några dagar, tre till och med. Det var dags att börja säga god jul till folk. Och dessutom påminde hon sig själv att det var dags att rappa på den här utredningen så de kunde vara lediga under den kommande jul veckan.