Beck; (relationer och utredningar)

Ett dygn

17 Mars (dagen efter) kl. 10:51

Josef öppnade sakta sina ögon, ljuset bländade honom och skickade smärtsamma strålar in i honom. Det tjöt och pep runt omkring honom, höga frekvenser som gjorde honom nästan döv. Han hörde dock att någon pratade med honom försiktigt, kände ännu mer att någon höll i hans hand och arm. Han blinkade flera gånger, ljuset som hade tagit över rummet började försvinna och han kunde urskilja vissa saker.

Han kände något på hans läppar, skuggan som rört sig fram till hans läppar och lagt en mjuk kyss där. Så han antog att det var Alex, hoppades såklart väldigt mycket på att det var Alex för annars visste han inte riktigt vem annars det kunde vara.

"Josef..." sa Alex försiktigt och Josef nickade långsamt och knappt märkbart. Han hörde henne. Alex la sina händer på hans kinder, gav honom en kyss till. "Vart är jag?" sa han försiktigt och tittade runt sig, tog tag i hennes vänstra hand som var på hans högra kind. Han kramade om den med sin högra hand. "Sjukhuset", sa Alex och släppte hans högra kind, höll kvar hans hand och klämde på den också. Han nickade lite, började se normalt igen. Han kramade hennes hand lite igen, strök tummen över. Josef drog sig försiktigt upp lite för att kunna sätta dig halvt upp. Han åma sig lite på grund av den värkande kroppen. "Försiktigt", sa Alex lugnt, hjälpte honom lite och hon satte sig på bristskanten.

De var tysta en stund, satt och pillade i varandras händer och Alex var bara glad att han var vaken. Hon visste att han skulle vakna, för det var läkarna till 99% säkra att han skulle. Men när var ju en annan fråga, så hon var lika glad ändå.

"Ska du inte vara iväg och jobba nu?" frågade Josef, kikade upp på henne. Hon log lite, tittade ner mot honom. Låste deras ögonkontakt, hon skakade lite på huvudet. "Hade inte kunnat fokusera ändå, men Steinar och Oskar pratade med Linus för flera timmar sedan. Du kanske har listat ut själv att det var han som gjorde det..." sa Alex, vinklade ner huvudet och la det på hans huvud. "Mmmhmm..." mumlade han. "Du ska inte lägga dig eller?" frågade Josef och rörde sig lite mot sin vänstra sida så hon kunde hoppa ner och lägga sig på hans högra sida. Hon log lite, tvekade i en sekund då hon inte ville skada honom. Men han hade redan flyttat på sig, så hon hoppade och la sig bredvid honom. Josef la armen runt henne och hon hade huvudet mot hans axel. Det gick någon minut innan de sa något igen.

"Hur gick det för Ella? Mår hon bra?" frågade Josef och tittade ner mot Alex men en förhoppningsfull blick. Alex nästan skratta lite när hon såg honom, hon nickade och vände sig med ryggen mot honom. Josef försökte se vad hon höll på med. "Hela hennes familj har varit här", sa Alex och tog tag i en teckning på bänken. Hon la sig ner igen och räckte över bilden. "Ella som målat, tror du har blivit en liten förebild", sa Alex och log. Josef tog emot den, blev helt tårögd och han tittade på bilden av honom och Ella. Han hade klara och blåa ögon, Ella hade sina grönblåa ögon. Det var en målning på dem två, solen i kanten av bilden och grönt gräs med flera blommor i. Ett äppelträd också. Josef log mot en, torkade sina ögon och räckte över den till Alex igen som la tillbaka den på bänken. Alex flinade lite, tittade på honom och kramade om hans arm. Hon la sig med sitt ansikte mot hans nacke och hår. Hennes läppar mot hans nacke och hennes panna i hans hår. Hon pussade honom några gånger, strök sedan näsan upp och ner med flera kyssar emellan. "Hennes mamma hälsade och tackade så väldigt mycket, bjöd in dig på middag när du kan", sa Alex med ett litet flin, kysste honom återigen i nacken. "Hon lämnade sitt nummer på en lapp också", mumlade hon, gav honom en intensiv kyss i nacken. Josef rös till och blev helt varm, nickade lite. "Hur länge var jag borta egentligen?" frågade han, vred sig så han hade ansiktet mot hennes. Deras näsor nuddade varandra och Alex rös till av en värme som spred sig genom hela henne. Han flinade tillbaka. Alex fick upp sin arm med klockan på. "Ganska exakt ett dygn", sa hon och la tillbaka armen ner i bristen, la läpparna mot hans. Han släppte hennes läppar, "har jag varit här i en dag!" sa han lite förvånat. Hon nickade, kysste honom igen. Han släppte igen och hon himlade lite med ögonen, han skrattade till kort när han såg hennes reaktion. "Har jag inte varit vaken på ett dygn?" frågade han allvarligt, hon bet sig i läppen med ett flin och skakande på huvudet. Han var tyst några sekunder, "jaha, okej..." sa han bara, ryckte på sin friska axel. Sedan drog han hennes huvud till sig, kysste henne intensivt men mjukt. Hon log och kysste honom igen, intensivt hon också. Han hade ju faktiskt inte varit vid medvetande på ett dygn så att kyssa honom när han bara låg där var ju inget kul. Nu fick hon ju i alla fall adrenalinkickar av varje kyss...