Beck; (relationer och utredningar)

Avskedspresent

Julmiddag - 26 December (Kl. 18:02)

Josef öppnade dörren till restaurangen, det plingade till. Han tog ett steg in, "Josef!" ropade någon på en liten distans bakom honom. Han vände sig om, där kom hon småspringandes. Han gick ut igen, och han mötte upp Alex med ett
leende. Hon log tillbaka, gav honom en kram. "Hur är det?" frågade han henne, "bra, själv?" Josef öppnade dörren igen, lät henne gå in först. "Helt okej", svarade han, Alex sneglade bak på honom och gav honom ett snett leende. Förstod precis varför, idag var dessutom dagen han skulle säga det till kollegorna. Hon var själv rädd, så hon kunde bara föreställa sig hur han mådde och kände.

De gick fram till de andra, gick laget runt och hälsade med lätta kramar. Josef tog av sig sin jacka och kavaj, hängde kavajen över stolen och jackan på en klädhängare bredvid bordet i ett hörn. Alex skickade sin kappa till honom, han stod närmast hängaren, och han hängde upp den. Hon log mot honom, han log och bet sig i läppen. Ett bett i läppen som tydde på spändhet och rädsla, nervositet och ånger. Hon kunde se det långa vägar och hon ville bara slänga armarna runt honom. Krama honom hårt och lägga sina händer på hans kinder. Torka tårarna som rann osynligt ner för hans kinder just nu och lägga sina läppar mjukt mot hans. Men hon kunde inte göra det här, och sista delen fick hon inte göra för deras eget bästa vart de än befann sig. Hon la huvudet på sne och han försökte le lite, men han blev tvungen att titta ner i marken istället för in i hennes ögon. Han skulle börja gråta. Alex la sin hand på hans arm, kramade om den lite innan hon släppte.

De gick till bordet, till två lediga stolar. Josef drog ut dem båda två. Alex flinade lite mot honom, "tackar tackar", sa hon och satte sig på ena stolen. Han flinade tillbaka och sedan satte han sig också, bredvid henne och Steinar som satt på andra sidan om honom.

Kl. 19:23

De hade börjat med att prata en ganska lång stund, bara snackat om deras juldagar och annat i livet. Men när det kom till att prata om nyår, högg det till i Josef. Han visste inte hur han skulle säga det eller förklara det. Han ville inte det här själv, tänkt om de såg igenom honom. Alex gjorde ju det, men i och för sig känner ingen honom bättre än henne. Han var som bortdomnad, tankarna far i honom men det var helt tyst runt omkring.

"Josef?" sa Steinar, "Josef?" upprepade han igen. Alex tittade på Josef. Han satt med blicken ner i bordet, skakande ben, bet sig i läppen och var helt borta. Hon svalde hårt, hon visste vad som hände i honom. Ett krig höll på i honom, där han hade undertaget men ändå behövde styra. Hon la sin hand på hans arm, försökte få kontakt med honom.

Josef ryckte till, tittade först på henne. När han mötte hennes oroliga blick förstod han att han hade försvunnit från världen några sekunder. Så han vände blicken till de andra långsamt... "förlåt, vad sa ni?" frågade han, bröt i rösten en gång så han harklade sig. Kollegorna funderade, tittade frågande på varandra och sedan mot honom. "Är du okej?" frågade Martin, han visste också vad som förse gick i hans huvud. Kriget som aldrig tog slut. Josef nickade lite bara.

"Jo, jag frågade om du är med på nyår..." upprepade Steinar. Josef var tvungen att berätta, och det skulle vara nu. Ske nu i denna minut, kanske nästa var okej om han lyckades få en vapenvila i kriget inom honom. Men motståndaren var för tuff... "Jag måste berätta en sak för er..." fick han ut fort men ganska tyst. De hörde honom men de förstod att det inte var något de skulle bli lyckliga över.

"Okej... vad händer?" sa Jenny. Josef tittade på henne, bet sig i läppen. Josef tog ett djupt andetag, ville gråta men han kände en varm hand på hans ben. Alex hand, han stängde ögonen och svalde hårt. "Jag... jag har blivit förflyttad..." sa Josef tyst. Denna gången hörde hälften av dem inte vad han sa. "Vad sa du?" frågade Jenny som satt på andra sidan. Steinar hörde, men satt mer i chock och bara väntade på att han skulle upprepa svaret för att veta att han måste hört fel. Vilket han såklart inte gjort. "Jag börjar jobba på en ny avdelning efter nyår..." sa han något högre, denna gången hörde Jenny honom. Rynkade pannan och blev nästan som stum.