Beck; (relationer och utredningar)

Andetag

Två dagar senare (kväll ; kl. 20:37)

Mordet var utrett, löste väl av sig själv. De fick offra en kollegas förmåga att gå normalt ett tag bara. Samt dess (Alex) blod. Men löst var det.

Alex knackade på dörren, Josef öppnade. "Men... hej, är du redan utskriven?" frågade han och log lite. Alex blick föll ner på hans bara överkropp, svalde hårt innan hon kunde möta hans blick. Han försökte att inte tänka allt för mycket på sin överkropp som Alex precis skannat av. Försökte även trycka bort fjärilarna som vaknat i honom, gjorde honom helt pirrig och varm. Han svalde hårt, hoppades på att det inte syntes från hennes ögon.

Hon nickade lite, lite senare än direkt svar. Hon hade blivit en aning distraherad och glömde nästan bort att han frågat en fråga. "Jag blev visst det", sa hon och log. Blicken föll upprepande ner på hans överkropp, följande upp till hans blåa ögon.

"Vill du komma in?" frågade han och puttade till dörren så den öppnades en aning. Hon nickade utan att tveka, log upp mot honom. Han tog med sig dörren, stängde den. Han gick till sitt sovrum för att ta på sig en tröja, behövde inte göra honom eller henne mer nervös än vad de redan var. Alex slängde av sig sina skor och kappa. Hängde den på kroken. Hon gick in, skannade av hans lägenhet.

"Du får ta något om du vill ha!" ropade Josef ifrån sovrummet. "Dricka, något från kylen... ta det du vill ha", la han till. Pratade i vanligt tonläge då han gick ut ifrån sovrummet. "Tack, men jag åt precis innan jag åkte från sjukhuset", sa hon och log mot honom. Han rynkade pannan, gick till fönstret och tittade ner mot gatan. "Tog du taxi eller?" frågade han, hittade inte hennes bil på parkeringen. "Aa", sa hon och lutade sig mot köksön. Hon tittade besviket på hans vita t-shirt som han satt på sig. Det var mycket trevligare innan. Inget hon visade utåt, men något hon grät över inombords.

Han nickade lite, bet sig i läppen. Han vände sig om för att titta på henne, hon tittade redan på honom med ett leende. De blev fulla av värme, höll sin ögonkontakt läge.

"Juste, jag har något till dig", sa Alex tillslut. Hon gick till sin jacka, Josef gick mot henne. Hon stoppade ner sin hand i sin jackficka, drog fram hans ihoprullade skärp. Hon räckte fram det till honom med ett flin. Han skrattade och tog emot det. "Det har blivit tvättat två gånger och spritat efter det, så det borde vara rent nu", flinade hon.  "Sjuksköterskornas ord", la hon till och log. Han skrattade och nickade imponerande. "Man får väll tacka", sa han och tittade upp på henne. Mötte hennes ögon igen. "Sätt dig om du vill", sa han tyst, men tydligt. Han gick tillbaka till sovrummet medans Alex gick till soffan och satte sig. Han lämnade sitt skärp i garderoben, sedan gick han och satte sig bredvid Alex i soffan.

Strax därefter (hos Martin)

Martin kliade sig i bakhuvudet, lyfte sedan sin mobil. Gick in på kontakter, tryckte på 'Alex' och ringde. Han visste att hon skulle skrivas ut idag, och han ville se hur det var med henne. Se hur ont hon hade och om det var svårt att röra sig. I sånna fall skulle han kunna hjälp till på något sätt, tvingat henne till att stanna hemma för att vila upp sig eller något. Inte för att hon hade vare sig uppskattat det eller gjort som han sa.

Hennes mobil ringde på bordet, hon tittade på reflex på sin mobil sedan tillbaka på Josef. "Förlåt..." sa hon och plockade upp sin mobil. Han flinade, "för vad?" sa han, blev sedan tyst för att hon skulle kunna höra honom. Hon svarade. "Hej Martin!" sa hon glatt, lutade sig tillbaka på soffans ryggstöd. Josef tittade på henne, log lite för sig själv.

"Hej Alex, hur är det med dig?" frågade han. "Det är bra, hur är det själv?" frågade hon genom mobilen. "Det är bra med mig, kom du hem tryggt?" frågade han och log lite. "Ja, eller jag är hos Josef", började hon. "Jag skulle lämna en sak till honom och säga några saker så jag ska hem sedan", sa hon, hon kikade på Josef. "Men jag tänker att jag tigger skjuts av honom", flinade hon. Martin hörde hennes flin genom högtalaren. Han skrattade och hörde Josefs skratt i bakgrunden från Alex sida. "Det är bra!" skrattade Martin. "Nej, jag ville bara se hur det var med dig. Men om någon redan tar hand om dig så behöver inte jag lägga mig i!" sa han med en skrock. "Det är snällt av dig att ringa, vi ses om några dagar! Tack som ringde!" började hon. "Hälsa Inger och Vilhelm om de är där!" la hon till. Martin satte på högtalaren, "nu, Alex. Hälsa nu", sa han och tittade på Vilhelm och Inger som satt i soffan bredvid honom. "Hej, hej!" hälsade Alex glatt.