D.N.A

Kapitel 1

Jag måste sluta göra det här. Som alla andra kvällar satt jag och kollade på när dom andra fyra tränade. Och med träna menar jag inte att hoppa hopprep eller något. Nej, utan dom tränar... På sitt speciella sätt. Men jag kunde inte vara med eftersom jag inte är speciell. Nej, utan jag är bara mig. Ett misslyckat experiment. Men mina fyra vänner är speciella. Och unika på sitt egna sätt. Det enda vi alla egentligen har gemenskapt är att vi är femton år allihopa.

Amy. Ja, vad ska man berätta om henne? Jo, kanske att om nån har aggressions problem så är det hon. Hon är liksom alltid arg. Men när hon vill något så ger hon aldrig upp. Hennes krafter är att hon kan göra hål i väggen med ett enda slag. Amy är superstark.

Bea. Eller som jag kallar henne: Spöket. Bea pratar bara om hon måste. Hon är liten. Nån man inte märker av. Men det är hon nöjd med. Bea kan bli osynlig. Vilket hon ofta använder sig av när hon inte vill prata med nån.

Cole. Om man slog upp ordet "tråkig" i en ordbok skulle Cole dyka fram. Fast han är den lugnaste av oss. Cole kan höra andras tankar. Och för att kunna kontrollera det så mediterar han dag och natt. Han är också den smartaste av oss. Förutom mig då.

Damon. Han upplever livet genom sina hörlurar. Han lyssnar ständigt på musik, och gillar att sitta på sitt rum och bara måla. Vilket han också är bra på. Damon kan läka folk genom att bara röra vid dem. Men om han inte är försiktigt så kan han också skada dom.

Sen är det mig. Mitt namn är Elin. Och jag är underbar, smart och rolig. Enligt mig själv i alla fall. Men när jag skapades så var det en olycka. Jag har försökt ta reda på exakt vad som hände. Men det enda jag minns är att jag vaknade upp i en säng, omgiven av forskare. Dom kollade på mig med panik i blicken. Det kommer jag aldrig att glömma.

Men i alla fall så berättar ingen något för mig. Det enda dom säger är att det var mening att jag också skulle vara annorlunda. Men något var fel. Så att jag blev normal.

Eh. Med eller utan krafter: Jag är grym ändå. Då plötsligt drogs jag tillbaka till verkligheten när jag hörde nån ropa på mig. Jag kollade upp för att se Dr. H komma emot mig. Jag gick några meter ifrån träningshallen för att kunna prata med honom. Dr. H är en av forskarna som skapade oss. Och den snällaste forskaren här också. Förut kallades vi för "Försöksperson 1" och så vidare. Men Dr. H gav oss våra namn, beroende på vilken siffra man hade i sitt förra namn. Då eftersom jag hette "Försöksperson 5" förut fick jag heta något namn som började på E eftersom E är den femte bokstaven i alfabetet.

Dr. H hade sin vanliga labbrock på sig. Hans bruna hår var rufsigt men hans ögon är fyllda med liv.

"Elin! Kan jag få prata med dig för några minuter?" frågade han och log. Jag log bara och nickade. Dr. H faktisk den enda jag skulle kunna kalla för vän, förutom dom andra fyra tonåringarna.

Jag och Dr. H vandrade längst korridorerna inuti labbet. Labbet är mitt hem. Jag har aldrig varit utanför labbet. Och omvärlden vet jag bara det jag har hört på "skolan" (skolan är privatundervisning som vi alla fem får). Men ibland undrar jag hur det hade varit ifall jag hade varit en helt normal människa.

"Så Elin, har du fått dina krafter än?" Oh juste. Dr. H tror att jag också har superkrafter. Men att dom bara inte visat sig än. Men jag skapades för flera månader sen. Dom borde väl ha visat sig nu?

"Jo visst. Min superkraft är att kunna irritera folk till döds." svarade jag sarkastiskt. Dr. H nickade bara.

"Elin, en människa behöver inte vara krafter för att vara speciell." sa han och kollade på mig.

"Jo. Men jag är ju inte en människa." svarade jag. Och det är sant. Jag är något. Men människa? Nope.

Människor föds.

Jag skapades.

Innan Dr. H hann säga något smart kom en annan forskare med ett strängt utryck. Hans blick gled förbi mig. Som om jag inte fanns där. Forskaren började prata med Dr. H.

"Doktorn. Varför går försöksperson 5 runt i den här korridoren?" frågade han. Hallå. Jag står precis här. Men innan Dr. H hann svara fortsatte bara mannen:

"Jag måste prata med dig. Privat." sa han med en giftig röst och sneglade på mig. Bravo! Han vet att jag existerar! Dr. H nickade bara innan han vände sig emot mig.

"El... Jag menar försöksperson 5, kan du gå tillbaka till ditt rum?" Det är förbjudet för forskarna att knyta band med oss. Så därför måste Dr. H kalla oss för våra labbnamn. Jag nickade bara och gick förbi hörnet så att dom inte kunde se mig. Såklart jag inte tänkte gå tillbaka nu! Dom pratar om något privat, ju. DÅ måste jag ju tjuvlyssna. Jag kikade förbi hörnet och hann precis se en dörr gå igen. Tyst som en mus smög jag dit och lutade huvudet åt dörren för att höra vad dom säger. Jag känner mig som värsta spionen. Det enda jag kunde höra när jag lyssnade efter var mina egna hjärtslag. Och sen började dom prata.

"Dr. H, förbered alla försökspersoner förutom försöksperson 5 för flytten." hörde jag den ena forskaren säga.

"Flytten? Jag har inte blivit informerad om detta." svarade Dr. H.

"Försökspersonerna 1,2,3 och 4 ska flyttas till Irak. Där ska dom vara med i kriget." VA!? Plötsligt kunde jag inte andas längre, kändes det som.

"Krig!? Är du galen? Dom är barn! Dom skapades för att hjälpa människan, inte vara med i krig!"

"Nej, Dr. H. Dom är inte barn. Dom är vapen. Och vapen säljer. Vad som händer med dom spelar ingen roll..."

"Hör du inte vad du själv säger? Och vad händer med försöksperson 5?" Det är ju mig!

"Försöksperson 5 är helt värdelös utan några krafter. Hon kommer att somna in imorgon..." Jag kände hur hela jag började skaka. Alla vet vad "Somna in" betyder. Det här händer inte. Jag tog några steg ifrån dörren. Jag kunde känna hur mitt hjärta bankade våldsamt. Som om jag var jagad. Vilket jag också är.