D.N.A

Kapitel 32

Jag böjde mig ner i gräset och började fiffla med skruvarna som höll fast ventilations-luckan. Ur fickan tog jag upp en liten skruvmejsel och en efter en föll skruvarna till marken. Zack satt lutad mot labbets vägg bredvid mig, och höll koll ifall någon skulle komma.

"Är du klar snart?" frågade han precis då den sista skruven föll till marken och ventilationsluckan öppnades. Och här har vi vägen in. Zack vände sig mot mig och såg att ventilationen var öppen. Sen kollade han rakt på mig med en förvånad blick.

"Du är inte osynlig längre." Jag kollade ner på mig själv, och utan att jag hade märkt det hade jag blivit synlig igen. Lättat suckade jag. Tänk vad problematiskt det skulle vara ifall jag inte hade kunnat bli synlig igen.

Zack kom fram till mig och kollade in i den mörka ventilationen.

"Damerna först." sa han och flinade. Utan att svara kröp jag in på alla fyra. Det var trångt inne i ventilationen, och att det var mörkt hjälpte inte till. Nu ångrar jag att vi inte tänkte på att ta med en ficklampa.

Det tog inte lång tid innan jag fick ont i knäna av att krypa härinne.

"Är vi framme snart?" tjatade Zack bakom mig.

"Jag vet inte." svarade jag och vi kröp vidare i nån minut i tystnad.

"Så... När du sa att du skulle lämna byn... Tänker du nån gång komma tillbaka och hälsa på?" frågade jag tvekande. "För att du skulle vara välkommen när som helst." La jag till snabbt. Zack var tyst i en plågsamt lång stund, som nästan fick mig att ångra att jag hade frågat.

"Om jag har en anledning att komma tillbaka." sa han.

"Ni är ju jättegulliga, men har ni inte ett uppdrag att ta hand om?" hörde jag plötsligt Jack säga i min hörlur. Jag hade glömt att både Zack och jag hade fått hörlurar så att vi kunde prata med Jack. Både jag och Zack ignorerade Jack och kröp vidare.

Efter att vi hade krupit ett tag så hade vi äntligen kommit fram till ventilationens slut. Och då fick vi ett problem. Genom de små springorna kunde jag se en tom korridor. Men skruvarna var på andra sidan, vilket gjorde det omöjligt att komma igenom.

"Men Elin, är inte du superstark? Du vet, som Amy?" sa Zack efter att jag förklarat situationen.

"Oh." mumlade jag och kände mig dum för att inte komma ihåg mina egna superkrafter. Jag knöt näven och med ett enda slag skickade jag ventilationslocket flygande med en smäll in i väggen mitt emot. Oj då. Jag tog i lite för mycket.

Då mina fötter nuddade golvet kom sex beväpnade vakter springandes. Sen när har labbet vakter? Zack hoppade ner bredvid mig när vakterna stannade en meter ifrån oss. Dom hade mörka kostymer på sig och med uppspärrade ögon kollade jag rakt in i ett av deras vapen som dom höll riktade mot oss.

"Följ med oss lugnt och försiktigt så skadas ingen." sa en av vakterna med hård röst. Om det här var en film så skulle jag nu le och säga något smart, och sen skulle jag på ett snyggt sätt ta vapnen ifrån alla vakter och försvinna med Zack innan nån hann regera. Men det här är inte en film. Dessutom, jag är då inte skottsäker. Och jag tvivlar på att Zack är det.

Då plötsligt hände något oväntat. Alla vakter sänkte sina vapen på en och samma gång. Och med ett steg steg dom ur vår väg. Med en blick på Zack såg jag att hans snövita ögon var fäst på vakterna. Hans ögon mörknade innan dom återgick till sina vanliga svarta ögon.

"Vi bör dra innan dom kan kontrollera sig själv igen." sa han och jag nickade bara innan vi började springa igenom korridoren.

******************************************

Så... Det tog bara två veckor för mig att skriva det här. Yay!

Jag vet inte när nästa kapitel kommer ut. Troligtvis när jag har skrivit klart det.

Glöm inte att rösta och lämna en liten kommentar! :)