D.N.A

Kapitel 3

Eftersom alla inom en kilometer hade hört smällen slogs tydligen larmet igång. Ett tjutande alarm.

"Håll händer igen." befallde Bea och alla fattade tag om varandras händer. Samma känsla som förut sköljde över mig igen och nu hade alla blivit osynliga. Så när forskare kom rusande till dörren kollade dom sig efter oss. Men vi hade redan börjat springa därifrån.

Jag andades in den friska nattluften och kollade mig omkring. Labbet omringades av en mörk skog. Vi sprang dit, där skulle forskarna knappast hitta oss. Så fort vi skymdes av träden släppte alla varandras händer. Jag kollade på alla för att se att dom var okej. Men när jag skulle kolla mot Bea såg jag att hon hade satt sig i gräset. Hon flåsade våldsamt och höll sig om knäna. Hennes ansikte var alldeles blekt och hennes blåa ögon hade förlorat all färg.

"Bea, mår du bra?" frågade jag och satte mig bredvid henne. Dum fråga. Såklart hon inte mår bra! Jag vet att när hon gör andra osynlig att det är väldigt ansträngande. Men jag visste inte att hon skulle vara såhär. När Damon såg Bea gick han fram till henne. Och utan ett ord tog han tag i hennes hand. Och genast hände något med Bea. Hennes ansikte fick tillbaka färgen och hon andades normalt nu.

Damon kan läka folk. Men han kan också skada dom om han vill det. Men nyss hade han läkt Bea. Damon reste sig igen och lutade sig mot ett trä.

"Nu då?" frågade Damon och kollade på mig. Varför kollar du på mig!? Oh vänta. Kanske för att jag har ryggsäcken. Hehe. Jag krängde av mig ryggsäcken och öppnade den. Jag drog fram det första papperet jag hittade och skummade igenom det. Det mesta var bara rappakalja. Men efter att jag kollat igenom några papper hittade jag också plastfickor med ett gäng falska bankkort. Och ett par nycklar. Nycklarna går säkert till lägenheten som Dr. H pratade om. När jag kollade på alla pappaer och falska bankkort... Insåg jag vad som egentligen hände. Vi hade flytt ifrån vårat enda hem. Ut till omvärlden. Jag vet inte mycket om omvärlden, förutom några få saker. Och jag tvivlar på att nån annan här vet mer. Men jag vände mig emot dom andra fyra.

"Okej. Dr. H berättade att vi måste gömma oss i en av hans lägenheter. Han fixade så att vi har pengar. Och så sa han också att han hade... lagt in oss på en riktig skola." När jag sa det där sista kollade alla på mig.

"Skola? På riktigt? Hur ska det hjälpa?" muttrade Amy.

"Då blir det lättare att smälta in. Men i alla fall, hur ska vi komma dit?" frågade jag.

"Vi kan ta en buss." svarade Cole. Buss?

Vi hade vandrat i skogen och tillslut kommit ut vid en storväg. Några meter därifrån låg en busstation och vi klev på en av bussarna som mirakulöst skulle till byn där vi skulle gömma oss. Jag använde ena av bankkortet för att betala för bussresan. Busschauffören kollade på mig med ett höjt ögonbryn.

"Heter du verkligen Liliansen Holigren?" När jag inte svarade så verkade inte busschauffören bry sig längre.

Efter att han dragit kortet i sin lilla maskin hade vi gått och satt oss. Vi var de enda på bussen förutom en gammal dam som satt och sov. Jag måste erkänna att det här var coolt. Jag har hört om bussar och bilar och såna grejer. Men jag har aldrig suttit i nån. Jag försäkrade mig att tanten verkligen sov, och att busschauffören var utom hörhåll när jag vände mig om och kollade på dom andra.

"Ni får inte göra vad ni vill göra medans vi är framför människor." viskade jag till dom. Dom nickade bara för att visa att dom förstod. Sen satte Damon på sig sina hörlurar och började titta ut genom fönstret. Jag vände mig om igen och kollade ut genom fönstret.

I vår privatskola på labbet fick vi alla veta att människor inte har superkrafter. Jag tyckte det var jättekonstigt då. Men när jag aldrig fick några krafter förstod jag människorna lite.

Efter att bussen kört fram i några timmar så stannade den upp och vi gick av. I nästa sekund stod vi alla och bara gapade. Jag har aldrig sett så höga hus! Husen gick ända upp till himlen och det fanns vägar överallt. Visst, alla har sett bilder på byar och städer. Men det är helt annorlunda när man själv ser det. Och även fast klockan var mitt på natten så var den här byn full av liv. Bilar åkte förbi och människor gick skrattandes fram och tillbaka. Jag bara kollade på allt med stora ögon. Jag sneglade på dom andra och dom kollade sig också nyfiket omkring.

Jag skakade på huvudet. VI kan inte stå här för länge. Det skulle vara konstigt. Jag drog av mig ryggsäcken igen och kollade igenom papper tills jag hittade det rätta. Papperet jag höll i nu var själva lägenhets papperet. Där stod också adressen. Fast eftersom jag inte har nån aning om vars den adressen är kunde den där lägenheten lika gärna vara på månen. Jag sneglade på dom andra. Dom stod fortfarande och kollade på allt. Dom litar på att jag fixar det här. Och det ska jag också. Jag kollade mig omkring efter närmaste människa. Nån som bor här kanske vet vars den här adressen är.

Jag såg en kille som såg ut att något år äldre än oss. Han gick runt med två av sina vänner och dom skrattade åt något han nyss sagt. Jag drog på mig ryggsäcken igen fast höll papperet med adressen i handen. Sen gick jag fram till honom. Väl framme vid honom knackade jag honom på axeln så att han vände sig om. Jag höll fram papperet och pekade på adressen.

"Var är den här adressen?" frågade jag honom. Han kollade på adressen. Sen kollade han på mig och flinade.

"Vad sägs om att jag berättar vars adressen är, så berättar du ditt telefonnummer?" Varför vill han ha mitt telefonnummer? Har han inget eget? Egentligen har jag inte ens en mobil. Ingen av oss har det. Vi har aldrig behövt det. Men om jag inte ger honom något telefonnummer så får jag inte veta var adressen är.

"Visst. Var är adressen?"

"Gå där och sväng höger, sen när du ser en staty av en gubbe så svänger du vänster." Han pekade mot en väg som svängde till höger efter ett hus. "Och nu, ditt nummer."

Jag rabblade upp dom första siffrorna jag tänkte på. Sen gjorde jag en helomvändning och gick därifrån. Frågar alla människor efter andras nummer? Konstigt.

Dom andra kollade på mig när jag kom tillbaka.

"Vad hände med dig?" frågade Amy och la armarna i kors.

"Jag tog reda på vars lägenheten är. Och... vars är Bea?" frågade jag när jag insåg att hon inte var där. Jag suckade. Sen hörde jag någon viska bredvid mig:

"Jag är här." Jag slog handen för pannan.

"Bea. Varför är du osynlig?" fräste Amy mot där Beas röst kom ifrån.

"Det är så många människor här." viskade Bea. Jag suckade återigen. Bea är så blyg. Om det är för många människor i närheten så blir hon osynlig direkt.

"Okej. Bea, följ efter oss. Och bli inte synlig igen förrän vi är utom synhåll." viskade jag bara innan vi alla gick åt hållet som killen hade pekat mot.