D.N.A

Kapitel 6

"Tystnad! Vi har fått fyra nya studenter idag. Dom är utbytes studenter ifrån..." ropade läraren ut över klassen innan han snabbt kollade ner i några papper. "... U.S.A!" utropade läraren sen.

Jepp. Första dagen i skolan. Som en helt vanlig människa med helt vanliga vänner. Hmf. Jo tjena.

Enligt papperna som Dr.Hs vän hade förfalskats till oss så var vi fem utbytesstudenter ifrån U.S.A. För att annars skulle det vara konstigt om fem tonåringar började i en klass på en och samma gång. Jag har aldrig varit i U.S.A, dock. Men vi alla kan prata flera olika språk flytande.

Vårat D.N.A. är mild sagt olikt ett vanligt människo D.N.A. Vi har... tja. Olika gener som gör att vi lär oss saker fortare än vanliga människor. Vi alla fem kan prata flytande engelska, spanska, tyska, franska och till och med latin.

Jag kollade ut över klassen. Nästan hälften av studenterna sov eller halvsov. Andra satt och kollade ner i skrevet och log. Så jag antar att dom måste sitta med telefoner eller spel under bänken. Och andra kollade på oss med en uttråkad blick.

"Så! Vill nån av er berätta lite om er själv?" frågade läraren med en munter ton och kollade på oss. Till svar kollade vi bara på honom som om han var en alien. När han såg vår blick la han till:

"Eller så kan ni bara gå och sätta er..." Han pekade på fem bänkar som var tomma. Utan ett svar gick vi bara och satt oss.

Läraren fortsatte med sin lektion. Det var någonting om siffror (jag tror det kallas matte) men jag lyssnade inte. Istället tog jag fram en skrivbok, samma som jag såg att alla andra elever hade. Men istället för att klottra ner vad han babblade om så började jag istället kladda på sidorna. Först försökte jag klottra en hund. Jag har alltid gillat djur. Men jag har knappt mött några. Det finns inte många på labbet direkt. Men efter nån minut insåg jag att jag var urusel på att måla när jag märkte att jag hade gett hunden fem ben, istället för fyra. Jag suckade och släppte ifrån mig pennan.

Alltså, hur länge ska vi egentligen vara här? Jag drog upp schemat ifrån min nya ryggsäck (vi hade alla köpt några nya grejer i söndags) och kollade hur länge den här lektionen var.

Va?! Jag måste sitta här och lyssna på saker jag inte bryr mig ett dugg om i en hel timme? Alltså det här är tortyr.

"Elin Nilsson?" hörde jag sen nån ropa. Jag drog yrvaket upp huvudet ifrån bänken. Hade jag somnat? Troligtvis.

"Ja?" mumlade jag sen och kollade på läraren som kollade på mig med en onöjd blick.

"Vad är talet för pi?" frågade han. Jag bara kollade på honom ett tag. Sen kollade jag på Cole för att be om hjälp. Jag hoppas verkligen att Cole läser lärarens tankar om svaret, och sen på något sätt berättar för mig.

Men när han såg min blick som bad efter hjälp skakade han bara på huvudet. Jag tänkte precis ge honom en jag-ska-döda-dig-långsamt-blick då jag plötsligt hörde något. Det var inte högre än en viskning, men det verkade som om det kom från alla håll. Och jag kunde höra det alldeles kristall klart.

3.14159265359.

Det var vad en röst viskade med en låg röst. Det var lika snabbt över som den kom. Men jag kunde höra det. Och jag visste vad det var. Siffrorna alltså.

"Du kanske kan skriva det på tavlan?" föreslog läraren eftersom jag fortfarande inte svarat. Som i trance gick jag upp ifrån bänken och gick fram till tavlan.

Någonting var...

...fel. Fel med mig. Vad var det för röst? Ingen annan verkar ha hört den. Den där... rösten var ingenting jag hade hört förut. Det var som om den kom från alla håll. Och den var inte högre än en viskning.

Väl framme vid tavlan tog jag en av pennorna och snabbt skrev jag alla siffror jag hade hört av viskningen. Sen utan ett ord så gick jag tillbaka och satt mig. Innan jag kollade upp på tavlan.

3.14159265359. Det hade jag skrivit på tavlan. Läraren kollade på siffrorna. Sen kollade han i sin bok. Sen på mig och med en stolt blick sa han:

"Oj då, Elin. Du är riktigt duktig på matte. Inte många kan talet pi utantill." sa han och log emot mig innan han fortsatte med vad han pratat om. Vanligtvis hade jag sagt något om att jag var "duktig" på allt. Men nu satt jag bara och stirrade ut ur fönstret.

Vad var det... där? Vad, eller vem var det jag hörde?

Även fast den där rösten hade hjälpt mig nu, så skrämde den mig. Det var som om den där rösten... hade varit inne i mitt huvud.

Herregud. Håller jag på att bli galen?

**********************************************

Hahaha. Man bara älskar när folk slutar sina kapitlen såhär, eller hur? xD

Ni har säkert märkt att den här boken har fått ett nytt omslag. Det omslaget gjordes av  sofietheone, tack så jättemycket! Jag blev jätte nöjd med det! :D