Epilog

972 87 43
                                    

Några dagar efter branden stod på nyheterna hur Malcolm hade arresterats för att olagligt ha försökt skapa supervapen. Vad polisen inte visste var att dom hade lyckas också.

När jag, Cole, Amy, Bea och Damon gick tillbaka till skolan kunde jag inte fokusera på vad nån av lärarna sa. Zack sa att han skulle åka idag. Kommer jag kunna säga "Hej då" till honom eller sitter han redan på en buss till någon annat ställe?

Min blick gick ut genom fönstret. Sekunder senare var jag på väg ut ur klassrummet och jag nästan sprang ut på skolgården.

Zack stod lutad under ett av skolgårdens träd och han kollade på mig då jag kom ut ur skolan och gick emot honom.

"Jag började misstänka att du lämnat utan att säga hej då." Sa jag när jag kom fram. Han log mot mig en stund utan att säga något. Vi stod där en stund innan han sa något.

"Vill du följa med mig?" Följa med honom? Var? Varför vill han det? Zack såg att jag tvekade och fortsatte att prata.

"Vi kan gå var du vill. Lämna allt det här bakom oss." Jag funderade på det i ett tag innan jag skakade på huvudet.

"Jag kan inte. Mitt liv är här. Mina vänner och allt är här." Zack kollade ner i marken innan han kollade upp på mig igen. Han nickade, och log.

"Det är okej." Zack höjde handen, och vinkade. Sen vände han sig om och började gå iväg.

Jag vet inte varför, men för varje steg han tog ifrån mig kändes det som om någon tog någonting ifrån mig. Och jag visste, att sekunden jag inte kunde se honom längre skulle någonting saknas.

"Vänta!" Zack vände sig mot mig och jag sprang till honom. Väl framme vid honom gjorde jag någonting jag inte hade gjort om jag hade tänkt igenom saken innan. Jag greppade tag om kragen till hans jacka och drog honom tillräckligt nära för att våra läppar skulle mötas.

Om det här var en film skulle allt i bakgrunden stanna upp. Vacker musik skulle höras och alla i publiken skulle hålla sig för hjärtat och säga "Åhh" i kör. När jag kysste Zack, hände allt det här. Åtminstone det kändes så.

När vi drog ifrån varandra var det för att hämta andan igen.

Jag har egentligen aldrig känt kärlek. Visst, jag älskar mina vänner och choklad, men det här är annorlunda. Zack är annorlunda.

"Måste du gå?" frågade jag med låg röst till Zack. Han svarade inte, utan bara log mot mig.

Jag tror att det här är kärlek.


********************************************

Okej, vad tyckte ni om romans delen? Jag har egentligen aldrig skrivit om romans förut, hur gick det tror ni?

Så nu är boken slut. 

Tack så mycket för att ni har läst D.N.A! Jag trodde aldrig att den här skulle bli så populär som den är idag!

Jag blir alltid överlycklig då jag kommer hem ifrån skolan och läser era kommentarer. Ni gjorde mig glad, även när jag inte alltid hade en bra dag så kunde alltid era kommentarer och stöd göra så att jag log igen. :)

P.S. Jag kommer att lägga ut lite roligt fakta om D.N.A om ni vill läsa.

Hej då! :)

D.N.AWhere stories live. Discover now