Kapitel 9

1.2K 94 14
                                    

"Damon. Läk henne då!" sa Amy med förbannad röst och kollade argt på Damon. Han kollade lika argt tillbaka.

"Jag har redan försökt det! Hon mår helt bra!" svarade Damon.

"Jo visst, Elin mår jättebra! Det är ju därför hon svimmade!" svarade Amy sarkastiskt.

"Kan ni lugna er?" frågade Cole med lika lugn röst som alltid. Jag stod lutat emot väggen. Jag hade inte sagt någonting. Det gjorde jag aldrig. Men jag var orolig över Elin. Hon hade kommit hem, smällt igen dörren och sett ut som om hon sprungit två mil. Sen när hon såg Cole började hon skrika. Skrika så mycket som om hon brann upp på insidan. Sen svimmade hon ihop på golvet i hallen. Vi hade lyft upp henne och lagt henne på hennes säng. Damon hade försökt läka henne, men det verkade inte ha gjort någon skillnad.

Dom pratade faktiskt om att ringa efter en ambulans, men då kanske läkarna skulle ta ett blodprov eller något och märka att Elin är annorlunda. Då skulle vi vara avslöjade.

Men vad hade hänt med henne? Hade någon skadat henne? Jag ångrar att jag gick ifrån skolan utan henne. Om jag hade varit där så kanske jag hade kunnat gömma henne ifrån vad det än var som hade hänt. Jag kan ju göra andra osynliga, men jag undviker det helst. Det gör... ont. Att göra andra osynliga. Att göra mig själv osynlig gör inte ont alls. Varför det är såhär vet jag inte. Våra krafter kanske utvecklas fortfarande?

Det var någonting jag hade hört på labbet. Ofta när jag ville vara ensam blev jag bara osynlig och då kunde jag gå var jag ville i labbet. Då en dag råkade jag höra när forskare pratade. Det mesta hann jag inte höra, men jag hann höra att dom sa att våra krafter fortfarande utvecklades. Att vi alla kunde bli väldigt kraftfulla, så länge vi "utvecklades" som vi ska. Ju mer vi tränar, desto bättre blir vi.

Men den dagen hörde jag också något annat.

"... jag hoppas verkligen inte att misstaget med försöksperson 0 upprepas med dom fem nya försökspersonerna." sa den ena forskaren. Jag stannade upp utanför den öppna dörren. Vad pratar dom om?

"Ja, verkligen. Om nån av dom skulle bli som försöksperson 0 blev skulle det gå illa..." hörde jag den andra forskaren säga. Men då kom en annan forskare. Och eftersom jag var osynlig gick hon rakt in i mig, vilket jag inte var beredd på, så jag blev synlig igen.

Sen fick jag den längsta utskällningen i människans historia. Men eftersom jag litade på labbet och dess forskare då, berättade jag inte vad jag hade hört för dom andra. Utan jag gjorde vad jag var bäst på. Att försvinna.

Och även när vi flydde ifrån labbet har jag inte berättat vad jag hörde. Om den där försöksperson 0. Vem är det? Fast, jag kunde ju ha hört fel. För att jag har aldrig hört om nån försöksperson 0, innan eller efter den dagen. Jag är försöksperson 2. Amy är 1 och så vidare. Det kan väl inte finnas en 0:a? Men om det gör det, varför lät dom så oroliga när dom pratade om försöksperson 0?

"Cole. Läs hennes tankar och se om du kan se vad som hände." befallde Amy och vände sig emot Cole. Han tvekade först, men sen nickade han bara och vände blicken emot Elin. I nästa sekund flög hans händer upp mot öronen. Det såg ut som om Cole försökte blockera ut något ljud. Och det syntes att han fick ont. Men innan nån av oss andra hann göra något så vände Cole på sig och gick (eller rättare sagt sprang) ut ur rummet.

Va? Vad hände med honom? Han är alltid lugn. Liksom, det är ju hur Cole är. Vi andra gick genast efter och lämnade Elin ensam. Efter att jag stängt dörren efter mig vände jag blicken emot Cole.

"Vad fick du för problem nu då?" frågade Amy och kollade på Cole som stod lutat mot köksbordet. Han verkar ha lugnat ner sig nu.

"Jag... Har aldrig hört något sånt där." mumlade han med låg röst. Men om det var till oss eller han själv vet jag inte. Amy blev irriterad över Coles mystiska svar.

"Vad är det du aldrig har hört?" fräste hon. Cole tvekade lite. Som om han funderade på hur han skulle svara. Jag gick med små steg närmare, för att kunna höra bättre.

"När jag läser av någons tankar så kan jag höra vad dom tänker. Och om dom tänker på en bild eller nåt åt den stilen ser jag bilden. Men när jag försökte läsa Elins tankar nu så..." mumlade han först men sen avbröt han sig. Kunde han inte läsa Elins tankar? Men det kunde han förut. Varför kan han inte det nu?

"... kunde jag inte läsa Elins tankar." fortsatte Cole. Damon gick några steg närmare.

"Men varför? Jag försökte läka henne, men det gjorde ingen skillnad." frågade han och det syntes att han inte gillade tanken på att inte kunna hjälpa Elin. Amy korsade armarna då hon väntade på ett svar. Och jag vände blicken mot Cole.

"Jag kunde inte läsa hennes tankar för att..." började Cole men avbröts av ett ljud som kom ifrån rummet Elin var i. Alla tystnade genast. Det enda jag kunde höra var när vi andades.

Elin?

Sen gick vi med snabba steg mot Elins rum. Jag var snabbast fram vid dörren som jag nyss hade stängts. Väl vid dörren slet jag upp den och klev in i rummet. Dom andra var tätt bakom mig. Men när jag kollade runt i rummet kunde jag känna rädslan komma krypandes. Sängen Elin nyss hade varit i... var tom. Sen såg jag det öppna fönstret. Hade hon...? Jag gick fram till fönstret. Lägenheten är nära marken, så det skulle ha varit lätt att hoppa ut genom fönstret och på marken.

Hade Elin rymt... ifrån oss?

"Vi måste hitta henne. Om mina misstankar är sanna så måste vi hitta henne nu." hörde jag Cole säga bakom mig. Jag nickade bara. Vi måste hitta Elin.


D.N.AWhere stories live. Discover now