D.N.A

Kapitel 11

Dagen efter när jag gick till skolan var jag rädd. Hjärtat bankade hårt i bröstet och alla olika tankar kom till huvudet. Men jag visade det inte för nån av dom andra. Utan när vi vaknat så hade jag betett mig som vanligt, skrattat när nån av dom sa något ovanligt dumt och så vidare. Men nu när jag väl var på väg till skolan började jag bli rädd.

Tänk om jag inte kunde kontrollera tankeläsandet? Tänk om jag skulle börja höra allas röster igen som i går? Jag vet inte om jag skulle kunna hantera det.

Jag tog ett djupt andetag innan jag gick in i skolans portar.

Första lektionen på andra dagen: Idrott. Toppen. Verkligen jättetoppen.

Amy såg för en gångs skull glad ut. Hon har alltid gillat att idrotta, dels för att det var så lätt för henne. Hon är inte bara stark i armarna, utan hon är stark i benen också. Vilket hon hade rätt så bra användning för nu. För att nu skulle vi spela den hemskaste sporten i mänsklighetens historia över hemskheter.

Fotboll.

I vår klass går det 28 personer med oss inräknat. Så därför delades klassen upp på två lag, ett rött och ett blått. Jag, Bea och Cole hamnade i det blåa laget medans Damon och Amy åkte till röda. När jag kollade mig runt i klassen insåg jag att Jack, Dr. Hs kompis som hade fixat de falska papprena, inte går i våran klass. Han gick säkert i en klass högre.

När visselpipan tjöt så började spelet. Det tog inte lång tid för Amy att få tag i bollen. Amy höll igen såklart, om hon hade spelat med sin fulla styrka hade bollen gjort ett hål i väggen.

Hon sprang med bollen och lyckades att vika undan så fort det blåa laget försökte ta bollen ifrån henne. Och kort efter lyckades hon avfyra ett skott vilket gjorde så att bollen flög som en kanonkula, mot målet. Målvakten hade inte en chans. När det blev mål började det röda laget hurra och vissla.

Efter att idrotten (tack och lov) var över så kom en brunhårig kille fram till Amy precis innan vi skulle gå iväg. Han hade varit i det röda laget. Han nickade emot oss andra innan han vände sig emot Amy.

"Hey, du är en av utbytesstudenterna va?" frågade han till Amy. Hon nickade bara till svar. Jag lutade mig närmare för att höra bättre. Det här skulle bli intressant... tror jag.

"Mitt namn är Bruce. Jag är lagkapten för skolans fotbollslag. Och i övermorgon så är det fotbolls träning. Träningen är vid Ica." sa han och stoppade händerna i fickorna och drog fram en skrynklig broschyr. Jag stod ungefär snett bakom Amy så jag kunde inte vad det var på broschyren, men hon tog emot den när Bruce räckte fram den till henne. Amy kollade ner på broschyren medans Bruce fortsatte prata:

"Om du vill komma så får du gärna det. Om du spelar lika bra som du gjorde nyss i övermorgon så är du välkommen att gå med i laget." sa Bruce med ett leende. Amy kollade upp ifrån broschyren. Bruce tänkte precis öppna hans mun för att säga något när nån ropade på honom. Bruce vände sig emot killen som ropade och sa att han skulle kommer. Han vände sig emot Amy och log igen. Innan han vände sig om och började jogga över planen. Men efter att han bara tagit några steg så stannade han upp och vände sig emot Amy.

"Vad heter du?" ropade han.

"Amy. Jag heter Amy." ropade hon tillbaka innan hon vände sig om och kollade på oss andra. Och då som om ingenting hade hänt gick hon förbi oss.

Oh. Nu vill jag så gärna läsa Amys tankar.

Dom flesta människorna i vår klass hade varit en aning blyga i början. Men nu när vi hade varit där i en dag så hade dom vant sig med oss. Vissa hade till och med pratat med oss. Men dom flesta hade bara kollat på oss. Och sen bestämt att vi inte var värda deras "värdefulla" tid. Ja, jag vet för att jag råkade läsa deras tankar. Jag måste träna på mer på tankeläsandet. För att vissa tankar som människor tänker vill man inte veta. Buhu.

Efter idrotten så hade vi lunch. Dom andra hade satt sig vid ett bord och nu så väntade dem på mig. Det fanns all sort mat här. Spaghetti, nån köttbit som jag tror lever, och kall soppa. Jag suckade och fyllde tallriken med spaghetti och köttfärssås. Och vände mig om. Jag hade vänt mig om i exakt rätt ögonblick för att kunna gå in i en tjej som hade just nu var offret för spaghetti och köttfärssåsens vrede. Hon hade mörkbrunt lockat hår och nästan för mycket smink. Hon spärrade upp ögonen och började i nästa sekund tjuta och vifta med sina målade naglar. Jag hade av misstag gått in i henne, vilket gjorde så att all spaghetti och köttfärssås kom över hennes skrikrosa tröja.

Oj.

"Herregud! OMG! Vem fan tror du att du är? Min tröja är helt förstörd!" tjöt hon med munnen full av tuggummi.

"Nja. Den ser faktiskt bättre ut nu." erkände jag och ryckte med axlarna. Jag vet, troligtvis inte det bästa svaret. Men det var sant i alla fall. Det är inte mitt fel om hon inte kan hantera ärlighet. Hennes blick smalnade innan hon stampade iväg med upprörda steg.

Varför känns det som om jag nyss har fått en ny fiende?