Kapitel 23

1K 83 15
                                    

Jag vände mig långsamt om och kollade rakt in i ett par bruna ögon. Jag backade direkt ett steg när jag såg Jessica stå där med ett litet leende på läpparna. Hennes händer var i hennes fickor och hennes bruna hår var lika lockigt som alltid.

"Hur länge har du stått här?" frågade jag och försökte att inte låta nervös. Såg hon när jag misshandlade träden?

"Inte länge. Men tillräckligt länge." sa hon och tog ut hennes händer ur fickorna. Hon höll upp en sprillans ny iPhone mot mig och jag kollade på den. Eller, rättare sagt på skärmen. Det var en video av mig då jag med ett enda slag fällde ett träd. Herregud. Den där videon... får ingen någonsin se. Om den där videon spreds sig skulle labbet direkt hitta oss. Och då skulle jag och mina vänner forslas till Afrika eller något och användas som vapen. Och det skulle helt och hållet vara mitt fel. Jag kollade upp på Jessicas självsäkra flin.

"Jag... D-Den där videon är falsk." stammade jag fram. Jessicas flin blev ännu större och jag fick en plötslig impuls av att smälla till henne. Gud, jag fick tydligen inte bara Amys krafter utan också hennes temperament.

"Visst, intala dig själv det. Men du och jag vet att den inte är det. Och jag undrar vad som skulle hända om den skulle råka komma ut på internet?" Kaos. Det är vad som skulle hända. Åtminstone för mig och mina vänner.

"Men..." Jag suckade. "Vad vill du?"

"Jag vill att du gör exakt vad jag säger, när jag säger det. Och om du inte gör det... Tja, du vet vad som händer då." Jag stirrade bara på henne i en minut. Hon skämtar va? Vill hon ha mig som en personlig tjänare eller?

"Du har sett vad jag kan göra. Jag kan lätt skada dig på bara några sekunder och lämna dig här ute." Okej, jag bluffade. Visst, jag skulle kunna skada henne om jag vill det, men Jessica förtjänar inte det. Jag skulle aldrig (inte med vilje, i alla fall) skada någon, hur mycket dom än förtjänar det.

"Jag känner din sort." Min sort? "Du är för feg för att döda någon, jag tvivlar på att du ens vågar skada någon. Dessutom, om du ens lägger ett finger på mig så laddar jag upp videon på internet."

"Då förstör jag din mobil."

"Lycka till med det. Jag har redan skickat filmen till min dator hemma. Så även om du förstör min mobil, har jag filmen på min dator. Och jag tvekar på att du vet var jag bor." Jag förblev tyst i några sekunder. Jessica log ett litet leende då hon stoppade mobilen i hennes ficka igen.

"Jag vet inte om du är någon konstig utomjording eller något men jag bryr mig inte. Från och med nu gör du vad jag säger åt dig att säga. Och tänk inte ens på att säga till någon av dina freak vänner. För att då vet du vad som händer." Och utan att vänta på ett svar hade Jessica vänt sig om och börjat gå därifrån. När hon hade gått så sjönk jag ihop på marken. Om Jessica laddar upp filmen... Är allt över. Jag får helt enkelt göra vad hon vill så att mina vänner är trygga. Åtminstone tills jag kommer på ett sätt att göra mig av med filmen och alla spår av den. Då kommer Jessica inte längre vara något hot längre. För att ingen skulle tro henne ifall hon berättade om mig, åtminstone inte om hon inte hade något bevis. Och det kan väl inte vara så hemskt att leka betjänt? Eller?

"Bär min väska." befallde Jessica och släppte hennes väska i mina händer. Det var det första hon sa till mig när jag kom till skolan på måndag. Efter mötet med henne i lördags så hade jag gått hem och inte nämnt ett ord om Jessica och hennes film till dom andra. Och hela söndagen lärde Amy mig att kontrollera styrkan. Mest vrålade hon på mig, men efter ett tag hade jag fått grepp om det.

"Bär din väska?"

"Ja. Är du döv eller?" Jag himlade med ögonen men gick med hennes väska efter henne. Väl framme vid hennes skåp öppnade hon det och rättade till hennes smink i en liten spegel på skåpdörren. Hon kollade sen på mig i spegeln.

"Lägg min väska i mitt skåp. Och håll i mina böcker." Jag la hennes väska i skåpet och kunde känna lukten av parfym från det. Så fort väskan var i skåpet hade hon släppt ett gäng böcker i min famn.

"Varför bär du inte dina egna böcker?" frågade jag henne. Jessica himlade med ögonen och drämde igen skåpet.

"För att jag kan få dig att göra det åt mig. Duhu."

Efter några timmar av att vara Jessicas personliga slav så var skolan äntligen slut. Cole, Damon, Bea och Amy trodde att jag och Jessica hade blivit vänner så därför letade dom inte upp mig under skoldagen. Men tydligen var jag inte fri, även efter att skolan slutat. Jessica drog med mig till Ica som ligger rätt så nära skolan och vi två gick runt där i affären. Jessica kollade på godiset då hon plötsligt började prata.

"Så, hur blev du konstig? Radioaktiv spindel? Gammastrålning?" frågade hon plötsligt. Jag kollade mig omkring i affären men såg ingen.

"Du kan inte prata om... det när folk kanske är i närheten. Förresten är jag inte konstig." fräste jag.

"Gud, lugna dig. Ingen är i närheten. Och vadå inte konstig? Du skämtar va? Du högg ner ett träd. Med dina händer. Vad är inte konstigt med det?"

"Det spelar ingen roll hur jag fick mina krafter." Jessica fnös.

"Vadå spelar ingen roll? Du vet säkert inte ens hur du fick dem. Kan du göra något mer än att bara vara superstark?" Okej, dags att ljuga.

"Jag vet inte hur jag fick mina krafter. Och vadå bara vara stark? Räcker inte styrka eller?"

"Gud, har någon sagt hur dålig du är på att ljuga?"

"Ja, jag får höra det dagligen." muttrade jag bara. Jessica himlade med ögonen men lät det vara. Hon pekade på en chokladkaka. Och sa sedan något som fick mig att inse att vara hennes personliga slav kanske inte skulle vara så enkelt.

"Stjäl en sån åt mig."


D.N.AWhere stories live. Discover now