D.N.A

Kapitel 2

"Hallå! Öppna dörren nu!" Vrålade jag igenom den stängda dörren utan framgång. Jag bankade på dörren med nävarna. Men efter ett tag gav jag upp och uppgivet sjönk jag längst väggen.

Efter att jag hade hört vad Dr. H och den där andra forskaren pratat om så hade jag stått som paralyserad i korridoren. Jag försökte röra mig. Men jag kunde inte förrän det var försent. Dr. H och forskaren kom ut ur rummet igen för att se mig stå där. Det enda jag kunde göra var att se på Dr. H. Jag hoppades på en förklaring. Men istället mötte han inte ens min blick.

Då när dom insåg att jag hade hört vad dom pratade om hade dom stängt in mig i mitt rum. Tydligen ville dom inte att jag skulle berätta för dom andra fyra. Men jag måste! Jag tänker aldrig låta några slemproppar i labbrockar skicka mina vänner till ett krig!

I flera timmar försökte jag ta reda på hur jag skulle kunna komma ut. Jag bankade på dörren, skrek och försökte även förstöra fönstret. Men när inget funkade började jag sparka på dörren. Vilket gjorde bara så att jag fick ont i stortån.

Jag såg hur det blev mörkare och mörkare utanför för varje timme. Så nu satt jag längst väggen igen och försökte komma på något.

Ja. Nu skulle det vara användbart med superkrafter.

Men jag vill inte tänka på vad jag hade trängt undan i flera timmar. Att Dr. H gjorde ingenting. Han kollade inte ens mig i ögonen. Jag suckade. Han är säkert som alla andra forskare.

Då hörde jag någonting som fick mig att trycka mig emot väggen. Någon höll på att öppna dörren! Tänk om det är nu dom ska... "låta mig somna in". Jag kollade runt i rummet. En säng fanns i ena hörnet och en bokhylla med böcker. Snabbt tog jag den tjockaste boken jag hittade och ställde mig vid dörren.

När dörren öppnades om nån kom in drämde jag boken i dens huvud. Jag visste inte ens vem det var. Men vem det än var förtjänar den det!

"Elin! Sluta!" hörde jag Dr. H säga. Jag stannade upp i rörelsen. Det visade sig att det var Dr. H som hade kommit in i rummet. Han kollade på mig med boken i högsta hugg. Då jag insåg att det var Dr. H smällde jag till honom igen.

"Elin! Jag försöker hjälpa er! Kan du snälla sluta slå mig!?" Jag slutade slå honom. Vad var det han sa? Han backade nån meter ifrån mig.

"Hjälpa? Hur då?" sa jag medans jag sneglade på dörren som fortfarande var öppen. Dr. H såg var jag kollade.

"Du kan gå om du vill. Men låt mig hjälpa dig." Jag korsade armarna och väntade på att han skulle fortsätta.

"Jag tänker inte låta dom skada er. Så jag tänker se till att ni flyr." Sen tog han av sig sin ryggsäck. Jag såg inte att han hade haft en ryggsäck på sig förrän nu. Han öppnade den och visade mig vad som fanns i. I ryggsäcken fanns papper efter papper och även nycklar. Jag kollade på honom med ett höjt ögonbryn.

"En vän till mig som är bra med datorer var skyldig mig en tjänst. I den här ryggsäcken finns det falska bankkort, och falska papper. Jag har en lägenhet i en by några mil härifrån. Den lägenheten är inte skriven i mitt riktiga namn. Så där kommer ingen att hitta er. Och ni måste smälta in. Så jag har fixat in er på skolan där. Men vad som än händer får ni inte använda era krafter framför andra människor. Ni måste gömma er. För att alla kommer att leta efter er. Alla som vill förvandla er till vapen." Efter att han pratat klart så drog han igen ryggsäcken och hängde den om min rygg. Jag bara stirrade på honom. Om nån fick reda på att han hjälper oss så skulle han troligtvis bli dödad. För att ingen vet ens att vi existerar. Ingen vet ens att det här labbet existerar. Jag kramar om honom då.

"Tack." viskar jag bara. Sen släpper jag honom. Han ler.

"Hämta dom andra. Och sen fly." Sen går han ut ur rummet och lämnar dörren öppen. Jag ler. Sen springer jag ut ur rummet mot dom andra.

Eftersom det var mitt på natten såg jag ingen i korridorerna. Det var alldeles tyst och öde. Jag väckte alla fyra som just nu sov. Jag berättade för dom vad som hade hänt. Och visade dom väskan.

"Va? Vad tror dom att vi är? Labbråttor?" fräste Amy surt när jag pratat klart.

"Nej. Dom tror att vi är vapen." svarade Cole lika lugnt som vanligt. Hur han kunde vara så lugn just nu har jag ingen aning om.

Bea stod längst väggen och var tyst. Medans Damon stod lutat med väggen med hörlurarna runt halsen.

"Det spelar ingen roll vad dom tror att vi är. Vi måste iväg härifrån." sa Damon och reste sig. Jag nickade. Han har rätt. Vi måste bort härifrån innan dom inser att jag inte längre är i mitt rum.

Vi blickade ut genom korridoren för att se till att ingen var där. Sen sprang vi. Vi vet var utgången är. Eller tja, Cole vet det. Innan han kunde kontrollera sina krafter kunde han höra allas tankar jämt och ständigt. Då hörde han en massa. En del kunde han inte förstå, men han vet var utgången är. Då plötsligt stannade alla upp. Man såg att i korridoren längre fram stod några forskare och pratade.

"Håll varandra i händerna." viskade Bea då. Hennes röst är hes, eftersom hon inte pratar så ofta. Men alla lyssnade på henne. Vi alla höll händer med varandra. Och då kände jag en känsla jag aldrig känt förut. Nästan som om nån hällde kallt vatten över mig, men inte exakt likadant. Och när jag kollade på dom andra såg jag ingen av dom. Och när jag kollade ner såg jag inte heller min kropp. Jag kunde känna mig kropp, men inte se den. Och jag kunde känna att jag höll Amy i handen.

Bea kan bli osynlig. Och om hon rör vid nån, eller om hon helt enkelt har kontakt med den personen kan hon också göra den osynlig. Men Bea undviker helst att göra andra osynlig. När jag frågade varför svarade hon bara:

"För att det gör ont överallt då."

Jag följde efter när Amy drog mig i armen. Och vi smög tyst förbi forskarna. Jag var noga med att inte röra vid dem. Bara för att vi är osynlig skulle dom ändå känna om nån krockade in i dem.

När vi hade kommit ur korridoren så släppte Bea och vi alla blev genast synliga igen. Jag vände blicken mot Bea. Hon flåsade som om hon hade sprungit en mil. Men hon var okej. Vi fortsatte gå igenom korridoren. Jag kollade mig runt hela tiden. Men jag följde efter Cole som ledde vägen. Han svängde vänster, gick några meter och sen svängde höger. Där fanns en dörr som det även stod "Exit." ovanför. Jag suckade lättat. Men sen så såg jag en kortläsare. Oh nej. Alla som jobbar här har ett kort som dom använder sig av vid den här dörren för att låsa upp den.

"Vi kan inte ta den här dörren." sa jag besviket. Vad ska vi göra nu då? Amy trängde sig förbi mig. Och hon knöt näven.

"Det kan vi visst." fräste hon och i nästa sekund hade hon slagit ner dörren med ett enda slag. Vi andra hoppade en meter bakåt när dörren föll till marken med en ordentlig duns som hördes över hela labbet.

Då drogs helvetet igång.

*******************************************

P.S. Om ni vill veta mer om karaktärerna kan ni alltid bläddra tillbaka till kapitel ett där jag beskriver dom.

:D