Kapitel 7

1.2K 95 19
                                    

Ljuset ifrån operationslampan var kallt. En man och två kvinnor i vita, och långa labbrockar med munskydd omringade operationsbordet. På operationsbordet låg en medvetslös tonårskille. Han var runt femton års gammal. Killen hade på sig något som liknade sjukhuskläder. Fast ändå inte.

Bredvid operationsbordet fanns ett mindre bord med operationsverktyg som var blodiga efter operationen. Man hade planterat ett chipp i nacken på den medvetslösa killen. Man tror inte att han vaknar förrän om några dar, eftersom han hade fått en hög dos av bedövningsmedel. En sån hög dos hade dödat en vanlig människa.

Rummet delades av ett fönster av glas, och bakom glaset satt Malcolm med ett glas whisky i handen. Han hade kollat på under hela operationen. Sett till att allt gick bra. Och om något skulle hända fanns nästan tjugo män i rummet som var redo att ingripa.

Då plötsligt hände något. Killen på operationsbordet rörde lite på sig. Inte tillräckligt mycket för nån att märka. Men då plötsligt slog han upp sina ögon. Hans ögon var genomträngande. Och alldeles svarta, lika svarta som hans hår. Hans hy var blek, som om han inte sett solen på några år. Vilket han inte hade gjort heller. Snabbt reste han på sig i en sittande position.. Det var först då nån märkte att han hade vaknat. En av läkarna slog till en röd knapp som satt på väggen och genast började alarmen tjuta. Och röda lampor slogs på. Men killen på operationsbordet regerade knappt på det. Mannen och dom två kvinnorna i rummet backade ifrån operationsbordet. Deras blickar var fyllda med rädsla. Malcolm hade ställt sig upp nu och kollade igenom glaset. Försöksperson 0 skulle ju inte ha vaknat förrän några dagar!

Killen på operationsbordet vände blicken mot människorna i rummet. Som om han nyss märkt att dom var där. Människorna i rummet frös. Och i nästa sekund rusade dom ut ur rummet. Killen kollade bara på dom. Och när dörren väl stängts med en hög smäll mumlade han med låg röst:

"Trevligt sätt att välkomna nån med."


Eftersom alla var rädda så rörde ingen en fena. Utan allas blickar var fästa i killen på operationsbordet. Men han verkade inte bry sig om allas blickar. Han satt vid kanten av operationsbordet och bara kollade rakt in i Malcolms ögon.

När det hade gått några minuter av iskall tystnad grep Malcolm tag i en mikrofon.

"Försöksperson 0. Vi skulle vilja be om dina... tjänster." sa Malcolm i mikrofonen. Nu lät han mycket snällare på rösten än vad han egentligen någonsin var. Killen kollade bara på honom i några sekunder. Innan hans hand for till hans nacke. Det var ett bandage där, efter operationen. Dom hade planterat in ett chipp i hans nacke. Han la ner handen igen.

"Varför skulle jag det?" Malcolm funderade ett tag på hur han skulle svara. Att reta upp försöksperson 0 är helt enkelt dumt.

"Eftersom... Du inte har något val."

"Tror ni att ni kan kontrollera mig?" frågade killen. Han lät road. Som om tanken på det var skrattretande.

"Nej! Såklart inte!" skyndade sig Malcolm att säga. "Men vad sägs om en deal?" Nu log killen ett halvt leende.

"Jag lyssnar."

D.N.AWhere stories live. Discover now