Förbjudna läppar

Kapitel 1

Dagens låt: Fire breather - Laurel

Varmt välkomna till min nya bok, Förbjudna läppar. Hoppas verkligen ni tycker om den.

Trevlig läsning!

***

Jess pov:

Det var inget jag planerade. Eller hade förväntat mig. Innan hade tanken aldrig slagit mig: Att jag skulle vara den som svek min pojkvän. Visserligen har jag aldrig älskat honom. Inte på det sättet i alla fall. Men jag trodde jag gjorde det. Och nu har jag förstört det att krossa hans hjärta i tusen spillror.

Han ser mig som ett monster. Något hemskt som förstörde vårt förhållande på det mest fruktansvärda sättet. Svek och bedrägeri. Vad jag gjorde går inte ens att läka med kärlek. Det går inte att plåstra om. Detsamma gäller såren som händelsen lämnat efter sig. Minnen som kan få mig att må illa i timmar, känna mig värdelös. Det jag gjorde går inte att ändra.

Men det sjuka är att hur mycket jag än ångrar det, vill jag inte spola tillbaka tiden för att ändra det. Jag vill ha kvar allt det sjuka och mörka. För utan det kan jag inte heller komma ihåg det vackra. Det som fick mig levande.

Han förändrade mig. Både till det bättre och sämre. Han visade mig något nytt. Spännande. Och helt fantastiskt. En värld med färg.

Förut höll det på ett växa ett stort hål inom mig som bara blev större och större för var dag. Det kändes i bröstet hela tiden. Som en ständig påminnelse. Men jag kunde aldrig förstå varför jag inte kunde vara lycklig. Jag hade ju en pojkvän och vänner som alltid stöttat mig. Visserligen var det problem med familjen sedan olyckan, men jag tyckte ändå att livet rullade på. Jag visste ju inte att det saknades något.

Eller snarare någon.

Det började som något litet. En ögonkontakt som varade lite längre, och ett leende som la sig på minnet. En rörelse som gjorde det svårt att sluta titta. En konversation som avslöjade lite för mycket. Ett skratt som smittade av sig. En betraktning som fick blodet att koka...

Och sedan blev allt intensivare. Längre blickar, större leenden, fler konversationer.

Jag behöver någon som kan förstå. Kanske även förlåta. Döm mig inte efter jag yttrat de ord som beskriver händelsen. Tyck inte att jag är en hemsk eller fruktanvärd person. Tyck inte att jag är självisk och bara tänkte på mig själv. Tyck inte att jag förtjänar smärtan.

Och även fast det finns en risk att du tycker det i alla fall, så försök åtminstone. Ge mig en chans. För annars, hur ska jag då kunna ge mig själv en?

Jamies pov:

"Femhundra." säger Ryan, dunkar mig lätt i sidan.

Vi står lutade mot väggen, i mitten av matsalen och inväntar nästa lektion. De allra flesta har redan gått på rast och står nu i den långa kön till maten. Det är rätt kul att betrakta tvåorna. Allihop tror att de är någonting. Inte yngst i skolan längre. Men de glömmer, att de fortfarande inte är äldst. Patetiskt.

"Aldrig i livet." svarar jag och drar handen genom håret. "Sjuhundrafemtio. Minst."

Ryan tar ett djupt andetag och korsar sina armar över sitt breda bröst. "Tja, i så fall behöver du en utmaning."

"Ju snabbare du väljer ut en, desto bättre."

Hans gröna ögon skannar över hela matsalen, letar efter den perfekta tjejen. Vad vi håller på med? Har kul. Lever livet. Bryter mot skolans varenda oskriven regel. Leken är enkel. Ryan hittar en tjej som han aldrig tror jag klarar av att ligga med. Jag har en månad på mig att lyckas. Vilket, beroende på omständigheterna, kan vara rätt svårt. Men hittills har jag lyckats varje gång. Det kan förklara ryktet jag fått också: Jamie, tar vad han vill ha och sticker sen. Om det stämmer? Absolut.