Förbjudna läppar

Kapitel 12

Dagens låt: If I were sorry – Frans

Mina favoriter i melodifestivalen:

Frans

Isa

Molly Sandén

Wiktoria

Oscar Zia

Ace Wilder

Boris

Tycker att alla av dem är duktiga. Kan inte välja vilken jag tycker bäst om. ALLIHOP HAR SÅ FINA RÖSTER!

Trevlig läsning!

***

"Gud, jag är verkligen ledsen Jamie!" utbrister jag innan orden går att hindra.

Det är inte varje dag man går rakt in i skolans mest eftertraktade och populära kille. Om han bara råkar nämna denna händelse för sina vänner kommer det snart vara på allas läppar: Klumpiga Jessica sprang rakt in i Jamie! Snacka pinsamt... Folk kommer kasta medlidande blickar mot mig pågrund av en enda händelse.

Vi båda sträcker oss ner för att hämta upp mobilen. Herregud, hoppas den inte är förstörd. Han fattar tag om den först. Våra fingrar råkar snudda vid varandra. Jag drar undan min hand och rätar på ryggen. Han ser efter om telefonen är skadad på något vis. Skalet som täcker alla sidor har lyckligtvis gjort sitt jobb och vi båda kan pusta ut i ren lättnad. Han slipper betala för en ny skärm och jag slipper vara skyldig till att den gått sönder.

Varma, gröna ögon söker efter mitt ansikte och när vi äntligen möter varandras blickar kan jag se en snabb förändring. Han verkar mållös och snudd på skrämd av det han ser.

"Helvete Jess." Han sätter en hand bakom sin nacke. "Förlåt. Gör det ont?"

Vi står väldigt nära varnadra. Jag backar.

"Va?"

"Du blöder från näsan." säger han och fortsätter stirra. "Fan, det var verkligen inte mening. Jag såg dig inte... Vänta här." Han försvinner genast iväg i korridoren.

Jaha. Det där gick väldigt fort.

Jag sätter ena handen mot näsborrarna. Det droppande blodet hamnar rakt mina små fingrar. Smart. Verkligen jävligt smart. Smidigare än såhär blir det inte! Jag himlar med ögonen och vill bara sjunka ner genom jordens yta. Kan någon snälla skjuta mig? Eller åtminstone säga att jag inte krockade i Jamie Black så hårt att det hade sönder min näsa? Då hade en trasig mobil varit bättre.

Jag ser att han springer in till en av toaletterna och två sekunder senare har han en bit papper i handen. Ett stelt men tacksamt leende växer på mina läppar. Han ber om ursäkt ännu en gång och räcker fram arket till mig. Med hjälp av min blodiga hand sätter jag pappret mot näsan i hopp om att stoppa blödningen.

"Tack." får mina läppar slutligen fram.

"Gör det ont?"

Jag skakar på huvudet. "Inte alls. Det kunde varit värre."

Sedan börjar jag skratta. Det är rätt ironiskt att det blev såhär, när jag endast smidigt skulle slinka ut ur klassrummet för att se hur han mår. Det rycker i Jamies mungipor. Här står alltså jag, med blödande näsa och ett generat uttryck i hela ansiktet. Jag antar att detta kunde ha gått bättre till.

"Du är rätt söt när du skrattar." erkänner han och stoppar samtidigt mobilen i fickan. Jag funderar en stund.

"Vem var det du pratade med? På mobilen?"