Förbjudna läppar

Kapitel 24

"Andrea vänta!" ropar jag i samma stund som jag lämnat de andra bakom mig. Hon försvann mitt under kyssen. Till skillnad från Jamie hade hon sina anledningar. Å andra sidan kan jag inte längre förstå varför hon vill vara med Mattie. Visst, han är attraktiv men där går gränsen. Det finns något annat hos honom, något som ger mig kalla kårar.

Hon har rusat ner för trappen och ända vägen ut genom ytterdörren. Såhär har det alltid varit. Varje gång något upprört henne har det verkligen bitit sig fast i flera veckor efteråt. Ta bråket med Lilly till exempel. De bör ha kommit överrens vid det här laget, men inte när det gäller Andrea. Hon blir sårad en gång och stänger sedan dörren. Någon andra chans finns inte. Jag hoppas därför hon inser att jag inte gjort något fel.

Det brungula, långa gräset ligger platt på den fuktiga marken. Långsamt har det börjat skymma men eftersom det inte är särskilt mycket värme i huset har kylan ingen påverkan på mig. Andrea har lagt händerna om motsatt arm och börjat gå längs äppelträden i riktning mot stigen. Kanske har jag inte förstått hur mycket hon sett fram emot det här förrän nu. Nu när det är försent.

"Vänta!" Jag rusar efter. "Andrea, stanna!"

"Varför?" Hon snor runt mot mig. Ilskan brinner i ögonen. "Varför ska jag stanna här när han uppenbarligen inte är intresserad av mig? Jag kan lika gärna sticka."

Hon håller fortfarande armarna tätt om sig, vilket gör att den svarta läderjackan är alldeles spänd. Precis som hennes kropp. Blicken är helt fixerad på mig. Som ett knytnävslag slår det mig att jag ägnat mig alldeles för mycket åt Mike för att ens ha tiden att se hur hon egentligen mår. Kanske har hon känt Mattie längre än jag tror, och nu när hon faktiskt fått starkare känslor för honom är det slöseri. Han tycker inte om henne på samma sätt.

"Lyssna, det hela var Ryans idé." säger jag. "Det vet du ju. Du var med när han sa det."

Hon fnyser till. "Spelar det någon roll? Mattie kysste dig i alla fall. Gud, varför tog du bara inte ciggen? Då hade han aldrig behövt göra det."

Det som jag var rädd för har skett. Hon riktar inte bara ilskan mot honom, utan även mot mig. Nu måste jag försöka få undan den innan hon försvunnit från mitt liv på samma sätt som hon försvann från Lillys. Mina läppar darrar fortfarande efter vad som just hände. Det får mig att må illa. Ändå spelas scenen upp i mitt huvud om och om igen.

"Jag tvekade okej? Det var två val och jag visste inte-"

"Gör du allt som han säger? Jess, gör du allt som Jamie säger åt dig att göra? Lyder hans minsta vink?"

"Andrea du förstår inte, jag-"

"Skit samma!" utbrister hon. "Det som hände, det hände. Jag lyckas alltid falla för fel personer, eller hur?"

Jag försöker säga något, vad som helst. Först vill jag förklara varför jag tvekade. Det var inte för Jamie föreslog något som jag inte ville göra. Hon har missförstått allting. Och för det andra vill jag få henne lugn på något sätt.

Eftersom jag inte hittar några ord gör jag det enda som kan göras: Jag går fram, lindar armarna runt henne och hoppas på att kramen åtminstone ska ge något resultat. I början är hon stel som en pinne. Hon verkar ha en konflikt i tankarna. Till min lättnad slappnar hon av och härmar mina rörelser.

"Jag är inte en kramperson." muttrar hon lågt. "Men jag har en känsla av att du inte kommer släppa förrän jag känner mig bättre, eller hur?"

"Helt rätt." viskar jag i hopp om att det faktiskt funkar.

Jamies pov:

"Var det där verkligen nödvändigt?"