Förbjudna läppar

Kapitel 36

Dagens låt: Snow – Red Hot Chili Peppers

Trevlig läsning!

***

Allt förändras i samma stund som vi kommer in i skolan.

För det första, Jamie har fortsatt betrakta mig lite då och då när han trott att jag inte märkt det. Kastat snabba blickar åt mitt håll. Ibland har jag även sett ett leende på hans läppar. Jag undrar så vad han tänker att det slutligen blir olidligt.

"Okej Jamie, vad är det?" säger jag när vi kommit innanför entrén.

"Vad menar du?"

"Du har smygtittat på mig ända sedan frukost."

Han får upp sitt allra mest berömda flin. Något glittrar till i hans blick. Även fast han har två otäcka blåmärken vid ena sidan av ansiktet har han aldrig sett så pojkaktig ut. Allvarligt talat tror jag inte jag kommer få nog av hans retsamma uttryck.

"Du erkände att du hade känslor för mig." svarar han, fortfarande med ett leende. "Jag kan inte hjälpa att vara fascinerad över att du faktiskt gjorde det."

"Det förändrar ingenting."

Tro mig, det är inte meningen att låta arg, för det är rena motsatsen till hur jag känner mig. Ändå stannar Jamie upp som jag skjutit honom i hjärtat. Det varar inte mer än en sekund, men jag kan se den glada utstrålningen slockna. Hans ögon mörknar och efter det sliter han bort blicken, riktar den rakt fram.

Det är precis som jag slitit ut hans hjärta och trampat på det.

Wow. Jag är ett monster.

Men innan jag hinner förklara händer den andra händelsen som får allt att förändras. Lilly kommer raskt gående i korridoren och är för stressad för att se sig för. Hon går raka vägen in i Jamie. Och gissa vad? Det får henne att ramla rakt ner på golvet. Jamie är inte direkt en gentleman, men eftersom hon är min vän tvingar han sig själv att hjälpa upp henne på fötter igen.

Och hon ser... nervös ut. Kanske är det för skolans egna player håller henne i handen? Jag känner ett stygn av svartsjuka inombords. Nu är det min tur att bli skjuten i bröstet.

"Är du okej?" frågar han utan att egentligen vara det minsta intresserad.

Lilly är inte en person som faller huvudstupa för en kille som Andrea. Hon har aldrig varit intresserad. Dessutom sa hon ju till mig att hon inte varit kär på evigheter. Därför förvånar det mig att hon inte har någon aning om var hon ska fästa blicken när han försöker möta hennes ögon. Hon rodnar inte, men hon har aldrig sett mer generad och nervös ut.

"J-ja... jag mår bra." får hon slutligen fram och ger honom ett osäkert leende.

Jag står vid sidan om och ser på. Kanske är det svartsjukan som talar, men något säger mig att hon gick rakt in i honom med flit.

Jamie vänder sig mot mig.

"Jag måste gå till lektionen."

Hans röst är bitter. Det förändrar ingenting... Just de orden måste ha sårat honom. Verkligen, verkligen sårat honom. Men även då bara tanken på att gå tillbaka till Mike gör mig illamående, är tanken på att lämna honom ännu mer skrämmande.

Det var det jag försökte förklara efter frukosten, precis efter jag erkänt att jag har känslor för Jamie, men Angie kom in och störde. Förresten hade jag nog inte hunnit förklara det. Även fast pappa aldrig kommit hem. Våra läppar hade varit så pass nära varandra att varje del av min kropp ville ha honom.