Förbjudna läppar

Kapitel 27

Dagens låt: Scars - Boy Epic

***

Jamie är noga med att inte nämna alltför mycket om min pappa, men då och då slinker det ur en fråga eller konstaterande som visar på att han faktiskt är orolig för mig. Jag har märkt de nya blickarna han gett mig. Granskande, djupa och tvekande. Det är ingen fråga om att han ser mig som en ny person. Om det är bra eller dåligt? Ingen aning. Men jag är på ett sätt glad att han vet. Nu slipper jag bära bördan själv.

"Du vet att du inte behöver göra det här." säger jag medan jag slänger skolväskan i baksätet på Monikas bil. "Det kommer bli prat om vi kommer till skolan tillsammans. Och det pratet kommer nå Mike. Är du inte orolig över det?"

Han rycker på axlarna och rättar till skinjackan. "Inte alls. Säker på att du frågar rätt person?"

Vi sätter oss i bilen efter att ha kontrolera ännu en gång att ytterdörren till lägenheten är låst. Nej, jag frågar inte rätt person. Det är jag som är orolig över det. Men jag ska inte behöva ta bussen när han nu erbjuder så snällt om skjuts. Vi kan komma på en bra lögn om att han hämtade upp mig imorse eller något. Att han sov över kan stanna djupt begravet.

Himlen är klart blå med inte ett enda moln. Solen strömmar mot oss och får mig kisa med ögonen. Det vackra vädret är som ett löfte att nu när Jamie vet kommer saker och ting bli bättre. Redan när jag vaknade kände jag ju att något var annorlunda. Det är som vi förstår varandra. Men det är en sak som börjat skrämma mig. Ju närmre jag kommer honom desto längre ifrån kommer jag hans kusin. Plötsligt har jag en orolig känsla i hela bröstet som skrapar mot revbenen. Jag är inte lika säker på Mike. Något har fått mig att tvivla.

Jamie vevar ner rutorna för att kunna röka en cigarett. När han även räcker fram paketet kan jag inte tacka nej. Det känns som tankarna är alldeles för ihoptrasslade för att kunna vara klar i huvudet. Jag behöver det här. Därför låter jag honom tända ciggen medan jag har den mellan läpparna, och sedan är det som all världens bekymmer försvinner. Rökdoften kommer sitta i, och på ett sätt känns det lite onödigt att jag nyss tvättade av mig. Men jag kan skylla på att jag satt bredvid Jamie, den lögnen bör räcka. Jag vevar ner fönstret, lutar mig åt sidan och sluter ögonen medan jag känner vinddraget mot ansiktet. Jamie åker bort från parkeringen.

Det är nästan skrämande hur enkelt jag drar in röken, njuter av stunden som jag är världsvan. Faktum är att jag aldrig trodde jag skulle röka i hela mitt liv. Men jag antar att någon gång hittar alla en slags tröst för de negativa känslorna. Jamies ögon växlar mellan mig och vägen framför.

"Hur länge har du rökt egentligen?" frågar han och tar ett djupt bloss, vilar handen på sin sida av fönstret och har den andra på ratten.

Jag rycker på axlarna. "Inte särskilt länge."

"Tja, du vet att inte särskilt länge börjar se rätt mycket ut. Du bör ta det försiktigt."

Jag ler snett, vänder blicken mot honom.

"Tror du jag kommer gå ner i djupet?" flinar jag retsamt. Han är inte road.

"Jag bör inte ha erbjudit dig att ta en."

"Jamie ta det lugnt." Samtidigt vibrerar det i fickan. Jag tar upp mobilen. "Jag kommer inte bli beroende. Inte så det blir farligt i alla fall."

Med den lediga handen tittar jag på mobilskärmen och tappar nästan andan när jag får se vem det är som ringer. Det är från vårdhemmet. Precis som alltid blir jag rädd att det hänt något hemskt och svarar direkt.

"Ja, hallå? Är hon okej? Mår hon bra?"

Jamies panna hamnar i djupa veck.

"Allt är precis som det ska." säger Linda, hon som informerar mig och pappa om hur mamma mår. Eller ja, informerar endast mig snarare. Pappa svarar ju aldrig. "Nej förresten, allt är bättre än som det ska."