Kapitel 44

5.1K 225 95
                                    

IGÅR VAR VÄRLDENS BÄSTA KVÄLL I MITT LIV. Ja, jag grät. Ja, jag skrek sönder rösten. Och ja, jag älskade varje sekund. Jag såg alltså 5sos live och har aldrig varit så glad. Det hela kändes så overkligt. Som i en perfekt dröm.

Bara nyfiken, var det någon av er som var där?

Trevlig läsning!

***

"Sådär." Lilly sätter sig i skräddarställning på sängen med en suck och häller ut ica-påsens innehåll. "Jag köpte glass, gelegodis, choklad, chips och vindruvor. Och jag tog med dina favoritfilmer. Tarzan, Mulan och Lejonkungen. Tyvärr hade jag inte Djungelboken, men den kanske finns på Netflix? Och titta, jag köpte den här också."

Hon håller upp skvallertidningen mitt framför ögonen på mig. På förstasidan står det någon uppseendeväckande rubrik om Kim Kardashian som antagligen är falsk. Jag hade verkligen inte brytt mig i vanliga fall. Kan ni då föreställa er hur jag känner nu. Vem bryr sig om en världsstjärna på andra sidan jorden?

Ändå kan jag inte låta bli att le och dra filten tätare om kroppen.

"Tack Lilly, men du hade inte be-"

Hon tittar allvarligt på mig. "Jo, det hade jag."

"Du skulle inte skolkat från skolan bara för att träffa mig. Jag klarar mig själv."

"Jag skolkar inte. Alla lektioner förutom matten var inställd. Och där tar läraren ingen närvaro så jag kan lika gärna vara där."

Lilly är bokstavligen den bästa vännen någon kan ha. Egentligen önskar jag att Andrea också tog sig hit. Oron för vad Mattie egentligen gör mot henne har spridit sig över natten. Hon mår inte bra i hans närvaro. Det är en sak som är säker.

Mitt leende tonar bort när jag ser ner mot filmerna som ligger utspridda på täcket. Ett slag av smärta kommer tillbaka mot mig. Allting påminner om Jamie. Särskilt det här. För inte så länge sedan var det han som satte på en disneyfilm och poppade popcorn när han fått reda på hur långt in i drickandet pappa tagit sig. Det känns inte rätt att göra samma sak igen. Påminnas om att den trösten bara var för att vinna mitt förtroende på falska grunder.

En aning osäkert tittar jag upp mot Lilly igen.

"Måste vi se på film?"

Hon rynkar på pannan. "Gud, du verkar ha tagit det här hårdare än jag trodde. Du säger aldrig nej till disney."

"Kanske inte, men jag känner ärligt talat inte för det. Lyssna, jag är extremt tacksam att du fixat allt det här. Verkligen. Men kan vi inte göra något annat istället?"

Något som inte påminner om Jamie.

"Um... okej." Hon kliar sig i nacken. "Men då måste glassen in i frysen. Vänta, sitt kvar! Den här dagen är din dag. Du har alltså inget tillstånd att anstränga dig eller ens resa dig för att hämta dig en macka. Jag fixar det."

Tro det eller ej, men det lockar faktiskt fram ett skratt ur min bröstkorg.

Kanske verkar det dumt, rent av idiotiskt, av oss båda att låtsas som inget har hänt. Men att prata om det gör inte saken bättre. Inte när det gäller det här. Efter en otroligt tyst och oändligt lång bussresa kom jag hem igår kväll. Bara för att hitta Angie och pappa sitta och prata lugnt vid matbordet. De verkade ha väldigt trevligt med det tända ljuset i mitten. De båda drack vatten, vilket förvånade mig.

Att se dem båda le fick mig snudd på att börja gråta, eftersom det är mamma som ska sitta mitt emot pappa och inte den där falska bitchen. Och det kändes orättvist. Orättvist att de var lyckliga och att inte jag kunde få uppleva den känslan. Kvällen slutade med att jag stängde in mig på rummet.

Förbjudna läpparWhere stories live. Discover now