Förbjudna läppar

Kapitel 21

Dagens låt: Hit me with your best shot - Pat Benatar

Trevlig läsning! (Ursäkta slarvfel! Var dödstrött när jag läste igenom kapitlet)

***

Den natten måste vara den första då jag verkligen funderar över Jamie. Tidigare har jag bara undrat vem han är, men nu handlar det om så mycket mer. Plötsligt ser jag inte honom som enbart en gåta, utan flera. Han är likt en låda, som innehåller en annan låda, och som i sin tur innehåller en till låda. Och så går det vidare till slutet. Problemet är, jag vet inte när Jamies mysterium tar slut. Och ju fler lådor jag öppnar desto värre blir nästa fråga.

Sedan är det fler saker som förvirrar mig. För någon vecka sedan skulle jag inte vara rädd att erkänna att Jamie är attraktiv, men nu? Nu är det som jag skäms över det. Som om vår vänskap har fått mig bli medveten om saker och ting. Vi kanske står för nära varandra för jag ska tillåta mig själv att tycka på det sättet? Men spelar det egentligen någon roll? Det bör det inte göra, så varför oroar jag mig?

Jag suckar, vrider mig i sängen och fokusera på de andra sakerna som förvirrar mig. Mike sa klart och tydligt att han förbjuder mig att berätta för Jamie i fall Riley skulle höra av sig igen. Det måste finnas en bra anledning, såklart. Jag känner inte kvinnan. Hon kanske rent av kommer förstöra Jamie om hon återupptar kontakten? Och även fast det har satt sig i mitt stilla sinne, kan jag ändå inte göra det han ber mig om.

Inte heller kan jag göra det pappa vill. Att aldrig någonsin säga åt honom att gå till mamma igen. Han måste genomföra det, även fast det är smärtsamt. Jag förstår att det inte kan vara lätt att se sin egen fru i det tillståndet, men han kan inte lägga sitt ansvar åt sidan pågrund av vad som kan anses som jobbigt. Som en utmaning. Han måste ta tag i verkligheten och sluta leva i en fantasivärld där han kan träffa mamma igen, bara i detta fall råkar hon heta Angie.

Under hela söndagen försöker jag göra alla mina läxor, mest för att distrahera mig själv, antar jag. Till Mike sa jag att jag behövde tid att tänka, men sanningen är att jag redan bestämt mig. Han är en drömpojkvän. Och jag gillar honom verkligen. Dessutom har han sina anledningar att inte stå på min sida för en gångs skull. I ett förhållande går saker upp och ner, men det är okej. Jag är inte ens arg på honom. Inte längre nu när jag fått samla mig.

Vid maten försöker jag få pappa att hälsa på mamma snart igen. Jag ska boka en ny tid och vill att han ska följa med, trots det han sa igår.

"Ibland måste man acceptera att personen man älskar är borta." säger han utan att se på mig.

"Men pappa-"

"Jag har inte tid för det här."

Därefter är det slutdiskuterat. Konversationen avslutas innan vi ens fått prata igenom det. Mamma är inte borta. Hon finns ju här. Hon lever. Men inte enligt pappa. Han anser henne som levande död. Ett skal av kvinnan han älskade. Och det krossar mitt hjärta varje gång jag tänker på det.

På kvällen ringer Andrea. Hon låter exalterad och ändå nervös över något som hänt. Det är nog första gången hon är mer pratglad än jag själv, därför låter jag henne föra den första delen av samtalet.

"Du anar inte vad Mattie sa att vi skulle göra imorgon!" säger hon alldeles gällt.

Jag sitter i kontorsstolen vid skrivbordet och himlar med ögonen. Hon har tidigare gjort bra försök att inte prata så mycket om honom, men jag hör direkt att det här är början på slutet av det beteendet. Efter det här kommer han vara i centrum. De känner knappt varandra. Eller, ja. Jag känner inte honom. Vem är den killen egentligen?