Förbjudna läppar

Kapitel 39

Dagens låt: Jet Black heart (Live) – 5 seconds of summer

Det har bara gått typ sex veckor sedan jag blev medlem i fandomen, och jag har blivit så obsessed att det inte är nyttigt. Jag menar, kan vi prata om Michael i den här videon. HUR KAN DET FINNAS SÅ MYCKET PASSION I EN ENDA MÄNNISKA?!

Trevlig läsning! (Förlåt för slarvfel. Var supertrött och stressad när jag läste igenom!)

***

"Är du säker på det här?"

Jag ser skeptiskt ner på de två bröden som ligger bredvid varandra på matbordet. Jamie kanske har många häpnadsväckande talanger. Så som att vara vänlig och duktig på scenen. Däremot är han den sämsta kock världen någonsin skådat, och jag är mer än tacksam att han inte har det som drömjobb.

"Klart jag är säker." svarar han med ett dumt, glatt skratt. Tittar mot mig. "Okej, kanske inte men det skadar ju inte att försöka."

Det visade sig rätt snart att de inte fanns någon jäst någonstans i huset. För att göra en pizzadeg är det en rätt viktig del av processen. Därför föreslog jag bakpulver till Jamie, men det hade de inte heller. Både Mike och Jamie avskyr att baka, och det verkar som Monika inte är särskilt förtjust i det heller. Därför kom Jamie på den idiotiska idéen att ta ett vanligt tunnbröd som grund istället. Ja, tunnbröd. De där fyrkantiga sakerna som lätt blir torra. Funkar de ens att ha i ugnen? Är de inte för lätta att ha massa ingredienser på?

Och tydligen är bristen på jäst och bakpulver inte det enda som saknas.

"Vi har ingen tomatsås." säger Jamie som öppnat kylen. "Inte krossade tomater heller för den delen."

"Ta ketchup då." skämtar jag, men tydligen tycker han det är ett utmärkt förslag och tar fram den röda flaskan.

Jag himlar med ögonen. "Jamie, nej. Du kommer förstöra allting."

"Jag?" Han knuffar mig lätt på axeln. "Det är du som inte vill ha riktig pizza. Jag gör det här för din skull."

"Ketchupen kommer rinna ut i de små hålen i brödet."

Han lyssnar inte alls utan ser till att bre ut ett tjockt lager av den röda sörjan på de två tunnbröden med hjälp av en kniv. Jag grimaserar, men kan ändå inte hjälpa att skratta. Kanske är allt det här ett skådespel också. Han beter sig som ett omtänksamt pucko för att göra mig bättre, men egentligen har han ingen lust till det alls. Och ändå gör den här idioten det. Han smetar ut ketchupen på ett jävla tunnbröd.

Vi diskuterar hit och dit om vad vi ska ha på pizzan – om man nu kan kalla det så – och sedan får vi reda på att de knappt har någon mat då Monika inte tagit sig tiden till att handla. Visserligen vill hon inte vara här, men hon måste ju se till att det finns saker och ting att äta. Eller är hennes plan att svälta ihjäl Jamie för att slippa honom?

När "pizzorna" åker in i ugnen är jag inte den enda som är skeptisk längre. Jamie har höjt på ögonbrynen och inspekterar tunnbröden som är grund för köttbullar, några bitar falukorv och varsitt halvt kokt ägg som vi spenderade otroligt mycket tid att skiva och lägga ut så estetiskt tilltalande som möjligt. Men ärligt talat skulle inte ens en fransk mästerkock få den här rätten att se särskilt erbjudande ut. Jamies bröd har ett lager ost på sig, medan jag mer än gärna hoppade över det.

"Brödet kommer brännas." säger jag med ett skratt. "Det finns inte en chans att jag äter det där."

Det rycker i Jamies mungipor. "Man ska inte döma en maträtt förrän man smakat."