Kapitel 5

7.5K 262 35
                                    


Dagens låt: My sad christmas song – Miley Cyrus

*Gråter floder om och om igen varje gang jag hör den här låten*

//Delenainmyheart

***

Mike går inte att få dag på under lördagsmorgonen heller. Jag ringer honom ett flertal gånger, bara för att höra hur det är med honom. Jag saknar honom såfort vi splittras upp. Han svarar inte, och efter pinsamt många försökt ger jag upp.

Solen skiner in genom köksfönstret och fåglarna kvittrar där de sitter på trädgrenarna. Det är en perfekt vårdag. Och kanske skulle jag glädjas åt den om det inte vore för att mitt humör är på den lägsta nivån. Pappa sitter med samma kläder han haft tre dagar irad och dricker ur sin kaffekopp. Det skulle inte förvåna mig om han smugglat ner sprit i den varma drickan medan jag såg bort. De mörka ringarna under ögonen avslöjar att det vart sent för honom igår, och eftersom han bara stirrar ner på sin tallrik med fil antar jag att han inte är särskilt pratglad. Ändå försöker jag liva upp stämningen.

"Pappa." säger jag mellan tuggorna. "Som du säkert kommer ihåg ska jag hälsa på mamma idag..." Såklart han inte minns det, varför skulle han? "Det är inte försent att ändra sig. Du kan följa med. Jag är säker på att mamma blir glad av att se dig."

Han kliar sig i skäggstubben och drar en djup suck. Det tar en stund innan han möter mina ögon.

"Jessica, hur många gånger måste jag säga det? Jag är upptagen! Förresten är det ingen idé. Hon sitter bara och stirrar in i väggen som vanligt."

Han är åtminstone någorlunda nykter. Orden hade varit mycket mer grymma om klockan slagit tolv och han fått i sig mängder med sprit.

"Hon är sjuk och behöver sin man." säger jag i lågmäld ton, försöker att inte bli arg. "Hon saknar dig."

"Hur kan du veta det? Hon har inte sagt ett ord sedan olyckan." Han skakar på huvudet. "Vi har förlorat henne. Hon kommer aldrig tillbaka."

"Du kan inte bara ge upp!"

Pappa ger mig en bister min innan han stirrar ner i sin tallrik och rör om i filen. Det blir tyst igen. Klockan tickar ovanligt högt ovanför oss. Jag biter mig i läppen. Hur länge ska det här hålla på? Han kan inte ignorera det faktum att mamma behöver vår hjälp. Hon är sjuk och vill ha sin familj nära till hands. Vi är de enda hon har. Mormor och morfar är döda sedan länge och några syskon har hon inte. Vi är de som finns kvar.

"Gör som du vill." säger pappa sedan. "Men kom ihåg att du hörde det från mig först: Hon kommer inte tillbaka. Allt hon gör är att sitta i sitt rum och låta tiden rinna iväg."

Jag sväljer. "Om du älskar henne kan du väl följa med mig idag? Snälla."

Han väntar med att svara. "Hon är inte kvinnan jag gifte mig med. Nu är hon en främling. Din mamma dog samma dag som olyckan."

Det är inte första gången jag hör honom säga de orden. Faktum är att jag tappat räkningen. I början gjorde det mig arg, förbannad och ledsen. Nu tar jag det inte på allvar längre. Jag vet att han vill hälsa på henne. Jag vet att han håller hoppet uppe. Men det sitter djupt in, och jag är rädd att ingen annan än pappa själv kan ändra på det.

"Kör till." utbrister jag och reser mig hastigt från bordet. Jag dukar av glaset och slänger resten av mackan i soporna. "I så fall går jag själv."

Inte ens till mitt ouppfostrade beteende kommenterar han någonting. Han himlar lätt med ögonen och fortsätter stirra ner i filen igen. Jag beger mig genast in till badrummet och gör mig iordning för att träffa mamma. Jag får minst se henne en gång i veckan, men jag brukar gå dit så ofta jag bara kan. Dessutom är det hennes sista dag på sjukhuset, imorgon flyttar hon. Jag vill se henne en sista gång i rummet som hon bor i nu.

Förbjudna läpparWhere stories live. Discover now