INTE REDIGERAD
Fridas POV.
Jag gav mormor en misstänksam blick.
"Hörde du det där?" frågade jag och hon vände sig om mot mig.
"Ja" var det enda hon svarade innan hon tryckte ner mig på golvet. Två sekunder senare sköts det skott genom rutan så att glassplitter for överallt. Jag slöt ögonen och hörde hur det sprang in folk. Någon tog tag i mig och drog mig ut ur huset. Jag försökte kämpa emot men personen var alldeles för stark och lade en trasa över min näsa och mun.
Jag vaknade upp i en hall och mina händer var fast bundna i ett rep som satt fast i ett tak. Charles kom fram ur mörkret och jag kände hur min ilska växte.
"Hej Frida" sa han lömskt.
"Vad fan vill du mig, psykopat?!" skrek jag men han bara skrattade.
"Jag har redan gjort det jag vill med dig" sa han och tog ett steg åt sidan och bakom honom var det en spegel. Jag såg mig själv hängande i rep och hela jag var alldeles sönderslagen.
"Hoppas att bebisen klarar sig" skrattade Charles och lämnade rummet.
Heathers POV
Jag vaknade upp i en bil och märkte att jag låg i bagaget. Bilen körde fort och det skumpade ganska mycket.
"HALLÅ?!" skrek jag och Taylors ansikte kom inom mitt synfält.
"Törnrosa har vaknat!" sa han och flinade retfullt mot mig.
"Varför ligger jag här?" frågade jag irriterat och hoppade till på grund av att bilen skumpade.
"Någon var tvungen att ligga i bagaget för annars fick vi inte plats" sa han och ryckte på axlarna. Jag bara suckade och lade mig ner igen. Mina tankar vandrade till Aaron och allt blod i den där lagerlokalen. Jag började må illa av att tänka på det och jag kände att jag behövde spy.
"Stanna bilen, jag måste ut!" skrek jag och bilen tvärstannade och någon sprang bak och öppnade bakluckan. Jag hoppade ur och sprang till diket. Illamåendet tog över och jag spydde vid vägkanten. Det var Cameron som tog tag i mitt hår och höll det undan från ansiktet. När jag slutade spy så räckte han mig en vattenflaska som jag drack ur.
"H-han räddade mitt liv" stammade jag medans tårarna rann ner för mina kinder.
"Och jag kände honom inte. Det skulle varit jag som låg där istället" grät jag och Cameron bara stod där och stirrade förskräckt på mig.
"Jag vill hem! Men problemet är att jag inte har något hem, någon familj. Och ingen vill ha mig, du vill inte ha mig, Frida lämnar mig och ingen gillar mig" grät jag och jag kände mig bara patetiskt. Jag ställde mig vinglit upp.
"Du Heather..." började han men jag avbröt honom.
"Varför bryr du dig? Jag förstör ju bara allt. Men jag behöver inte dig eller någon annan, jag klarar mig helt själv. Exakt! Jag klarar mig helt själv!" sa jag bestämt medans jag började gå tillbaka till bilen men Cameron joggade ikapp mig.
"Du fattar ju inte!" sa han irriterat men jag fortsatte att gå.
"Vad fattar jag inte?" frågade jag lätt när nu var jag framme vid bilen.
"Jag får inte älskar någon.." sa han och jag vände mig sakta om och kollade frågande på honom.
"Jag kan inte, du kommer bara råka illa ut. Dom kommer döda dig" sa han och öppnade bagaeluckan åt mig innan han gick till dörren längst fram och hoppade in. Jag suckade och klev in i bagaget.
"Hörni, jag kan inte stänga luckan inifrån" skrek jag och jag hörde irriterade suckar och hur någon öppnade bildörren och gick bak till bagaget. Taylor skakade på huvudet och istället för att stänga den så hoppade han in i bagaget och stängde den från insida.
"Hur lyckades du med det?" frågade jag häpet men han skrattade bara.
"Jag har talang till skillnad från dig" skrattade han och jag slog till honom på armen. Vi åkte i tysnad och jag tror att vi var ute på en motorväg för bilen skumpade inte lika mycket. Taylor satt och drack ur en flaska med vatten och jag satt och halvsov.
"Undrar vad Frida gör" sa jag rakt ut och Taylor satte vattnet i halsen. Han hostade några gånger innan han tog en stor klunk till.
"Jag tror att hon mår bra" muttrade han och jag nickade.
"Förlåt för att jag, du vet, hotade dig. Jag kan inte riktigt kontrollera min ilska. Och förlåt för att jag nästan fick dig mördad" sa han och jag nickade.
"Snälla prata inte om det" bad jag och han tittade ner på bilgolvet.
"Har du pratat med henne?" frågade han och tittade upp på mig. Jag skakade på huvudet som svar.
"Jag pratade med Victor för två dagar sen" sa Taylor och jag kollade förvånat på honom.
"Vad sa han?" frågade jag nyfiket.
"Att jag skulle hålla dig vid liv och se till så att Charles inte tar dig" sa han och snurrade på flaskan.
"Jaha, hon hälsade inte till mig?" frågade jag och han skakade på huvudet.
"Hon har väl annat att tänka på än att hälsa till sin bästa vän" muttrade jag och Taylor ryckte på axlarna.
"Hon tänkte på mig iallafall" sa han och jag kurade bara ihop mig och försökte vila bort sorgen jag kände.
Några timmar senare:
Jag, Vera, Ellinor och Hanna satt och pratade i ett hotellrum.
"Jag är orolig för Frida" sa jag och suckade. Dom andra tjejerna kollade sorgset på mig.
"Hon klarar sig. Det gör hon alltid" svarade Vera övertygande och gav mig ett litet leende. Jag log ett fejkat leende tillbaka. Cameron kom plötsligt in och vi alla vände blicken till honom.
"Heather, vi behöver prata" sa han lugnt men jag såg stressen i hans ögon så jag reste mig upp och följde efter honom ut i korridoren.
"Du behöver inte vara tillsammans med mig" sa jag utan att visa några känslor. Cameron drog handen genom håret och såg allmänt besvärad ut.
"Men jag vill ha ett besked från dig. Vad känner du för oss? Gillar du ens mig eller utnyttjar du mig bara för att ha något annat att tänka på" Nu såg han ännu mer bsvärad ut.
"Det är klart att jag inte utnyttjar dig. Det skulle jag aldrig kunna göra. Men jag tycker inte att vi ska vara tillsammans, inte ens vänner" sa han bestämt och det var som att all luft for ut ur mig.
"Varför?" pep jag och svor tyst i mitt huvud över hur desperat jag lät.
"För det går bara inte" svarade han irriterat och jag ryckte på axlarna.
"Så lät det inte vid bilen" sa jag helt plötsligt och hans blick blev lika kall som Antarktis.
"Glöm det jag sa vid bilen" sa han bestämt, men jag gav inte upp.
"Jag vill veta" sa jag tjurigt och jag såg hur irriterad Cameron var.
"Lyssna här nu Heather. Du får inte gilla mig. Jag är farlig och det är farligt att hänga med mig, tänk på hur det gick för Adrianna" sa han argt och jag kände hur klumpen i magen blev större.
"Förlåt, jag tänkte inte på henne" sa jag skamset. Cameron blängde på mig.
"Ingen tänker på henne" muttrade han och stängde ögonen. Jag förstod hur jobbigt det var för honom att prata om sin före detta flickvän. Utan att tänka mig för lindade jag mina armar runt hans hårda kropp. Jag lutade mitt huvud på hans axel och han höll hårt om mig.
"Tack" mumlade Cameron och jag strök hans rygg.
"Jag kommer alltid finnas där för dig" mumlade jag tillbaka.
