INTE REDIGERAD
Detta kapitel innehåller våld och ganska starka ord! Så varning för alla som är känsliga läs inte det som står i kursiv stil! Jag vill också säga att detta kapitel är väldigt viktigt så ha inte bråttom när du läser :)
HEATHERS POV
Jag vaknade av röster som skrattade och jag öppnade förvirrat ögonen. Vid dörren stod Frida och någon som jag inte kunde se.
"Taylor sluta dom kommer vakna" hörde jag hur hon mumlade innan hon fnittrade till.
"Sluta kittla mig!" hörde jag hur han skrattade och Frida gjorde ett 'shhh' ljud.
"Godnatt" mumlade han och sen blev det mörkt i rummet igen. Jag reste mig från sängen och Fridas ögon spärrades upp i mörkret.
"Du kan få sova i sängen nu" sa jag och hon nickade utan att svara mig.
"Sååå tänker du berätta för mig vad som hände" sa jag och hon vände sig snabbt om med ett flin på läpparna.
"Nope" var det ända hon svarade innan hon lade sig ner i sängen och jag skrattade åt henne innan jag själv kröp ihop på det osköna golvet. Jag kände hur det sakta blev svart runt om mig.
Jag sitter i mitt rum på min säng. Jag hör hur tunga steg som går upp för trappa och jag känner lukten av sprit. Dörren slängs upp och in kommer min fulla pappa.
"Har du varit med massa killar igen?!"sluddrar han. Jag svarar inte och gömmer mitt huvud i händerna.
"Men svara då för helvete!" Skriker han och kastar spritflaskan i väggen.
"N-nej" stammar jag tyst. Min pappa drar upp mig från sängen.
"Det är ditt fel att din mamma dog. Det är ditt fel att mitt företaget går dåligt. Det är ditt fel att ett gäng är efter mig. Det är ditt fel att mitt nya äktenskap går åt helvete! Allt är ditt fel!" skriker han och för varje ord brister mitt hjärta.
"Men..." jag tystnades av ett hårt slag i mitt ansikte.
"Heather vakna!" skrek någon och skakade om mig. Jag slog upp ögonen.
"Slå mig inte" viskade jag och kröp in i hörnet. Jag försökte förgäves att sluta gråta och hörde hur några pratade med varandra.
"Hon...mardröm... igen fara" var det ända jag hörde innan jag somnade om.
När jag vakande igen så satt jag i samma bil som igår.
"Hej sömntuta" sa Frida retsamt och flinade.
"Vart ska vi?" sa jag förvirrat och Frida ryckte på axlarna.
"Mår du bra Heather?" frågade Cameron från framsätet. Jag insåg att det bara var jag, Frida, Cameron och Taylor som satt i bilen.
"Tror det. Men vad hände i går? Vart ska vi? Hur kom jag hit?" Hela jag var full med frågor.
"Har du några fler frågor eller kan vi börja svara dom?" skrattade Taylor. Jag skakade på huvudet och jag fick snabbt ögonkontakt med Cameron via backspegeln.
"Jag och Vera sov i sängen, som du vet. Typ klockan fem imorse så tror jag att hela hotellet vaknade av att du skrek och grät helt hysteriskt. Jag och Vera höll på att få en hjärtattack! Men iallafall så kom Cameron inspringandes och vi försökte väcka dig. När vi väl lyckades så började du att prata om att vi inte skulle slå dig. Och efter det somnade du. Så Cameron fick bära dig till bilen och nu sitter vi i den och ingen vet vart vi är påväg" babblade Frida. "Åh vänta, här får du ett äpple" Frida gav mig ett äpple från en påse som stod på mellansätet.
"Vad hände igentligen. Varför skrek du?" frågade Taylor nyfiket och Cameron blängde på honom.
"Du behöver inte svara om du inte vill" sa Cameron och kollade på mig i bakspegeln.
"Asså det är inget..." började jag och jag såg hur Frida suckade.
"Hennes pappa slår henne" sa hon sen och jag frös till. Hur kunde min bästa vän svika mig. Hon lovade att aldrig berätta för någon.
"Hur kunde du?" skrek jag och kastade äpplet på henne.
"Vafan är det för något fel på dig!?" skrek hon förtvivlat och kollade äcklat på mig.
"Du lovade! Du skulle ta med dig det till din grav!" skrek jag upprört och jag såg hur det blixtrade till i hennes ögon.
"Dom kommer ändå mörda oss! Förstår du inte det Heather? När dom här "super snälla killarna" blir less på oss är vi döda! Eller tror du att dom bara ska dumpa av oss på en vägkant och låta oss springa iväg och tjalla till alla vi känner?! Vi är redan i stort sett döda, det är lika bra att göra det bästa av det, eller vad tycker du?!" röt hon argt och blängde på mig. Jag öppnade och stängde munnen flera gånger för att försöka bilda en mening som skulle lämna henne lika stum som jag kände mig. Frida blev aldrig arg på någon, hon kunde bli irriterad men aldrig att hon skrek eller röt på folk, men det hände nu. Och jag kunde förstå henne, hon blev kidnappad för i helvete. Cameron och Taylor satt tysta i framsätet och jag såg hur Frida flinade.
"Jag sa ju det" hörde jag hur hon mumlade och kollade upp på mig med en retande blick. Jag suckade och tittade ut genom den mörka rutan istället.
"Jag orkar inte med dig just nu" muttrade jag och hon skakade på huvudet och skrattade elakt.
"Är det jag som kastar äpplen på folk?" frågade hon sen och jag suckade men förblev tyst.
"Varför kämpar du inte imot, varför vill du inte fly?" viskade Frida i mitt öra efter en stund.
"Du vet varför" muttrade jag och ignorerade hennes nyfikna ögon.
"Nej det vet jag inte!" sa hon. Jag himlade med ögonen och suckade.
"Berätta" sa hon lite högre och jag såg hur hon flinade när jag kastade en orolig blick framåt till Cameron.
"För det första så har vi faktiskt försökt rymma två gånger tidigare. Den första gången slutade med att vi blev inlåsta i ett rum och andra gången så blev vi skickade till Las Vegas. För det andra, så vart ska vi ta vägen om vi skulle lyckas? För det tredje känns det inte som om du vill rymma. Du och Taylor verkar ha det så mysigt" sa jag och insåg snabbt att jag inte skulle lagt till det sista när Fridas ansikte snabbt spändes och blängde på mig. Innan jag hann reagerar så lyfte hon handen och slog till mig. Jag kollade chockat på henne och hon flinade och ryckte på axlarna.
"Okej det räcker nu!" röt Cameron argt. "Heather, du får komma fram och Taylor får hoppa bak" sa han och svängde in på en parkering bredvid motorvägen. Frida satte sig mot bildörren och började pilla på sina naglar. När han hade stannat så gick jag ut och bytte plats med Taylor. Jag såg hur Camerons hårda blick försökte möta Fridas i bakspegeln.
"Vad?" frågade hon oskyldigt och om det inte hade varit mig hon hade slagit hade jag skrattat. Cameron himlade med ögonen och körde ut på vägen. Alla var tysta tills Frida bröt den med en dum fråga.
"Vart ska vi?" frågade hon och hängde på mitt säte.
"Vart vill du åka?" frågade Taylor retsamt och Frida himlade med ögonen.
"Någonstans där jag kan få slå någon" sa Frida och jag spände mig direkt när hon la en hand på min axel.
"Då kommer du älska stället vi ska till" svarade Taylor med ett flin. Jag och Frida kollade chockat på honom och Cameron blängde på honom genom bakspegeln.
