HEATHERS POV.
Jag satt uttråkat och kollade ut genom fönstret när jag plötsligt såg Frida komma springandes över gräsmattan och nästan ta sig över muren. Min glädje över att Frida kanske skulle komma härifrån försvann när jag såg ryggen på en okänd person hålla en pistol mot henne. Jag såg hur Frida tvekade innan hon sakta klev ner och gick på skakiga ben mot honom. Ett knackande ljud från min dörr fick mina ögon att slita sig från fönstret och mot dörren. Den öppnades och in kom en kille som jag inte hade sett tidigare. Jag reste mig och tittade på honom, han sa ingenting utan kollade bara på mig med känslolösa ögon.
"Vänd dig om med armarna bakom ryggen" hans röst var uttryckslös och låg. Jag gjorde som han sa och kände hur något kallt spändes runt mina handleder, sedan hörde jag hur han nynnade på någon melodi för sig själv. Jag kände hur mina händer var fastspända och insåg att han hade satt handbojor på mig. Jag hade lust att skratta, jag hade knappt ork att gå. Hur skulle jag ha ork att slå någon?
"Matt säger att du inte är våldsam, men man vet aldrig" sa killen och vände om mig med en hand. Han stirrade på mig upp och ner innan han gjorde en grimas. "Taylor hade dock rätt om dig" fortsatte han, sedan tog han ett hårt tag om min överarm och gick med mig ut ur rummet och ner för trappan. Det låg högar med svarta väskor i hallen och ytterdörren var öppen.
"Jack G, hämta den andra tjejen! Hon ligger där ute" hörde jag en röst ropa och sen hörde jag steg närma sig oss. Han som kom gående tittade hårt på oss och jag kunde känna hur hela jag stelnade. Hans ansikte var spänt men ett flin spred sig på hans läppar, det var inget humuröst flin som resten av killarna hade. Det var ett överlägset flin, det visade att han var den som bestämde. Han hade på sig en ljus tröja och ett par svarta jeans, i hans hand låg en pistol som han höll på att stoppa ner i byxlinningen. Hans ögon var mörka och hans blick så intensiv att jag inte vågade röra på mig. Han gjorde mig illamående, illamående för att jag tänkte att han var snygg, hur kunde jag tänka så?
"Åh herregud, har du inte ätit på en månad eller?" frågade han och jag blev förvånad av att hans röst var mjuk. Den var inte hotfull på något sätt utan bara len och omtänksam. Killen som höll i mig skrattade lågt och krängde mig fram och tillbaka.
"Hon pratar inte med någon, inte ens Matt" sa han och den andra killens flin försvann kvickt och blicken blev allvarlig. Han gick några steg närmare och stirrade på mig innan han rätade på sig och tog fram sin pistol ur byxlinningen. Han vek undan sin blick från mig och stirrade ner på pistolen och sen upp på mig igen. Jag kände hur jag började skaka av rädsla igen.
"Jag tror hon börjar prata snart.. Eller hur?" hans röst var låg och hotfull. Jag ville nicka men min kropp frös till is så han vände sig om och gick iväg. Plötsligt kom en kille med Fridas arm i handen.
"Vi tar ut dom till bilen" grumlade han och killen bakom mig nickade innan han drog ut mig ut ur dörren. Utanför var det soligt och jag njöt över värmen som mötte min hy. Killen stoppade in mig i en bil och Frida dunsade ner bredvid mig. Bildörren smälldes igen och Frida grimaserade ont åt mig.
"Satte dom handbojor på dig? Du som inte ens skulle döda en fluga" sa hon och log, men leendet nådde inte hela vägen till ögonen. Hennes ögon såg trötta och rädda ut.
"Ja. Jag blev lite förvånad" sa jag och hon skrattade. Det kändes bra, bra att vi ändå kunde skämta och le. Även fast vi var fast i någons bil, påväg någonstans vi inte visste vart. Fridas skratt dog ut och hon suckade.
"Hur fan hamnade vi här?" frågade hon sen och jag mötte hennes blick, ryckte på axlarna som svar och drog min blick längs den mörka inredningen på bilen.
"Tror du dom vet vilka vi är?" frågade jag och hon nickade säkert. Jag tänkte tillbaka på hur på killarna hade varit, som om dom verkligen behövde mig.
"Jag tror dom behöver oss till något" sa Frida och jag hummade till svar. Mina tankar drogs till den mer bossiga killen, killen med dom fina ögonen. I mitt huvud spelades det upp bilder på oss tillsammans. Frida skakade om mig och jag drogs tillbaka till verkligheten. Jag kände hur rodnaden spreds på mina kinder. Hur kunde jag tänka så? Jag skyllde på min sömnbrist och att det var den som fått mig att tänka så ologiska tankar.
"Hur mår du egentligen?" frågade Frida, hennes ansikte fyllt av oro.
"Så bra som man kan må i en sådan här situation. Antar jag" hörde jag mig själv svara. Jag kände knappt igen min röst, den var liten och raspig. Frida lutade sig bak mot sätet och slöt ögonen. Men jag kunde inte göra samma sak, min hjärna var på helspänn och jag kunde inte slappna av. Plötsligt öppnades bildörrarna där fram och två killar hoppade in. Just då kunde jag inte avgöra om jag kände igen dom, mitt huvud snurrade alldeles för mycket. Dom började småprata och bilen körde ut från huset och bort på en skogsväg. Jag kände mig som att jag satt i en liten glasburk, jag kunde se allt men min hörsel var dämpad. Jag kunde inte höra vad dom pratade om men jag kunde se att dom diskuterade. Frida satt fortfarande med ögonen slutna och jag såg hur hon andades sakta, antagligen sov hon. Men mina ögon var uppspärrade, det kunde jag se i backspegeln. Dom såg ut som uppspärrade hjort ögon. Mitt huvud började plötsligt snurra fortare och jag kände hur svetten började rinna från pannan. Sen blev det svart.
