Sjöjungfrun

Mollön - Bianca

Hon klev ut ur båten som hon och resten av hennes vänner hade åkt hit i. Hon ställde sig på bryggan och kollade ut över ön, Mollön. Den var la fin. Först av båten hade Albin och Linnéa varit, nu var dom redan framme vid huset som stod högst upp på ön. Man hade sett den vita fasaden och den stora inglasade altanen från vattnet. Hon tog upp sin väska och började gå mot huset. Snabbt kom Feliix med hans väska och började gå bredvid henne.

"Feliix, en bien, que faisons-nous?" (Nå Feliix, vad tycker vi?) frågade hon och nästan viskade fast hon visste att ingen annan än hon och hennes bror förstod.

"Ça va, ou où pensez-vous?" (Det är ju fint, eller vad tycker du?)Svarade han i samma tysta tonläge. Han ställde ner sin väska för ett ögonblick för att ta av sig kepsen luta huvudet bakåt för att sedan sätta på den igen.  

Dom fortsatte att gå upp mot huset. Bakom dom gick Sussi, Leo och Elise.
"Je ne sais pas comment ils peuvent se permettre!"(Jag fattar inte hur dom har råd!) Fortsatte hon och fortsatte att börs sin väska. Nu hade ön börjat att luta lite uppåt så det blev lite jobbigare. 

"Nous ne sommes pas vraiment pauvre pour cette question." (Vi är inte jätte fattiga heller för den delen).Påminde han henne och dom fortsatte att bära upp sina väskor för den nu lite planare backen. 

"Je sais" (Jag vet). Muttrade hon tillbaka.  

Dom hade kommit upp till huset och stod nu och kollade ner på den fina utsikten. Hon tyckte det va fint. Det tyckte hon verkligen och hon kände hur hon blev avundsjuk. Hon sneglade på Feliix, hans bruna långa lockar gungade i dom mjuka vindpustarna från havet. Han hade på sig en vit märkes tröja och ett par shorts i samma märke. På fötterna hade han ett par vita Converse. Hon såg hur han kollade på Elise. Hennes långa blonda lockiga hår flög runt om man skulle jämföra med Feliix. Hon hade på sig en vanlig vit-röd prickig klänning. Lite bakom dom gick Leo. Han var ju utan tvekan snyggats av dom alla! Han hade inte lika långt hår som Feliix eller Albin och hans hårfärg var mellan brunt och blont. Och hans bruna ögon passade perfekt in. Man drunknade när man kollade in i dom. Eller det gjorde hon i varje fall. Och dom ögonfransarna till! Hur långa som helst! Feliix började gå upp för trappan till huset och hon stod bara och väntade på Leo. Sussi och Elise gick förbi henne och efter en stund kom Leo. Hon kollade in i hans enormt fina ögon. Han ställe ner sina gröna väskor och la armarna på hennes höfter. 

"Vad tänker du på?" Frågade han henne och hon la armarna om hans hals.
"Dig." Svarade hon och kunde inte låta bli att kolla in i hans ögon igen.
"Jaha! Vad tänker du på då da?" Frågade han henne och drog henne närmare sig och det hade hon inte några som helst problem med.
"Hur jävligt snygga ögon du har." Svarade hon och kollade på honom för att se hur han skulle reagera.
"Tack! Men du ser inte jätte dålig ut heller." Svarade han och kysste henne mitt på munnen. Hon kände hur det pirrade till i hela henne när hon lände Loes läppar mot sina. Dom vände sig upp och fortsatte gå mot huset. 

Hon hade nästan boxtavligt talat släpat upp hennes väska för trappan upp till andra våning. Hon skulle dela rum med Feliix, hon öppnade dörren in till deras ljusa rum. I rummet fanns det två stycken dubbelsängar och en toalett per rum. En utav väggarna vätte ut mot vattnet och den väggen var full med stora speglar. På vardera sida av väggen hängde det två stora ljusgula gardiner som man kunde dra för om man inte ville ha insyn. 

Feliix hade ställt sin väska vid den sängen längst bort från fönstret så hon fick ta den sängen närmast fönstret. Hon gick fram och lämnade sin väska, sen slog hon sig ner på det vita överkastet till sängen. 

"Encore ne comprennent pas comment ils peuvent se permettre..."  (Fattar fortfarande inte hur dom har råd...) sa hon till Fellix när hon kollade ut över den fantastiska vyn utanför fönstret. Solens varma strålar speglade sig i vattnet och det var nästan vindstilla. vattnet hade varit så klart att man kunnat se botten. 

"Non, peut-être pas. Mais mintenant, nous avons été invités ici, donc je pense nous devrions en profiter."(Nej kanske inte. Men nu har vi blivit hitbjudna så jag tycker att vi ska njuta av det.) svarade han henne och hon hörde hur han stängde dörren efter sig. 

Hon visste att han hade rätt. Hon fortsatte att kolla ut igenom fönstret och ut på havet. På stranden gick Linnéa med sitt block och letade efter något att måla av. Hon hade alltid målat, bra var hon på det också. Hon gick ut på bryggan och satte sig. Hon tog fram sitt block och letade upp ett blad som inte hon redan hade gjort ett konstverk på och hon såg hur Linnéa började teckna. 

Linnéas långa bruna vågiga hår åkte flera gånger fram så att hon behövde sätta det bakom öronen för att det inte skulle störa henne. Hon kunde inte fatta varför hon inte bara tog en hårsnodd och satte upp det? Det måste ju ha varit mycket lättare för alla. Hon tog ett djupt andetag och suckade. Hon tog sitt eget bruna platta hår och snurrade det runt ett finger. Hon ställde sig upp och bestämde sig för att hitta Leo.