Sjöjungfrun

Blyerts sträck - Linnéa

Hennes vita ballerinaskor låg bredvid henne där hon satt på bryggan, hon hade fötterna i det varma vattnet. Vattnet kluckade lugnande mot bryggan. Hon drog ytligare ett sträck till bilden hon höll på att teckna. Hon blev ändå rätt så nöjd. För ett ögonblick slutade hon att teckna och kollade istället bara på bilden.  

Hon kollade ut över vattnet. Solen sken och det var varmt, hennes klänning klibbade mot huden där hon satt på bryggan. Långt bort vid horisonten såg hon några fåglar. Hon återgick till sin bild. Hon målade långa blonda lockar ner över ryggen på flickan som hon målade. Hon slutade att måla för en stund. Hur såg hennes vänner på hennes ö? Den tanken hade inte slagit henne förut. Hur såg hennes närmsta vänner på hennes och Albins ö? Hon sköt bort tanken, det ville hon helst inte tänka på, så vidare det inte var några positiva tankar och åsikter. 

Det var någon som gick bakom henne, ner från huset och mot bryggan hon vände sig om och strök än en gång bort sitt långa bruna hår från ansiktet. Det var Feliix som kom, han gick fram till bryggans kant och satte sig bredvid henne, han tog också av sig sina skor och doppade sina fötter i det varma vattnet. 

"Är det okej om jag sitter här?" frågade han men kollade inte på henne.

"Ja, visst är det det." svarade hon. Hon förstod inte riktigt varför det inte skulle vara det. Hon fortsatte att skissa, nu med mycket mjukare sträck. Feliix kollade på hennes när hon målade, hon behövde inte kolla för hon kände hans blick. Hon tyckte det var lite jobbigt att han kollade på henne när hon målade. Själv sat han bara där och gungade med fötterna i vattnet. 

"Vad fint du målar." sa han efter en stund. 

Hon kollade upp på honom, han hade lika bruna ögon som Bianca, hans bruna lockar rörde lite på sig i en vindpust. Hon kände hur hon mot sin vilja började att rodna. 

"Tack." svarade hon och satte sitt hår bakom öronen och kollade ner i vattnet. 

"Rodnar du?" frågade han fast det var mer ett konstaterande än en fråga. Han puttade på henne

"Nej! Det gör jag inte!" utbrast hon och gömde sig bakom sitt långa hår. 

"Jo! Det gör du!" fortsatte han att reta henne. 

"Ähh! Sluta!" sa hon men kunde fortfarande inte sluta rodna, hon tyckte att det var lite jobbigt.

"Du behöver inte skämmas, vi har ju liksom känt varandra hur länge som helst." sa han till henne och puttade på henne lite och när hon vågade kolla upp på honom möttes hon av hans stora snälla leende. 

Sen kände hon Feliix ena fot mot sin. Vad höll han på med? Hennes blick flackade mellan deras fötter i vattnet och Feliix. Han kollade bara ner i vattnet. Höll han på att bli kär i henne? Sen kollade han på hennes skiss en gång till.

"Det är lite likt Elise." konstaterade han. Sen kollade hon på sin skiss från hans perspektiv. Och jo, det var likt Elise. Dom långa ljusa lockarna som låg på hennes rygg och hennes fina, -men enkla sommarklänning. 

"Jo, det är faktiskt likt henne." svarade hon och kollade på Feliix. Han kollade bara på hennes skiss. 

"Kan inte jag få den när du är klar med den?" frågade han henne, han kollade upp på henne så snabbt att hon hoppade till lite. 

"Ehh, visst. Men vad ska du ha den till?" frågade hon honom och drog dom sista blyertssträcken till sin skiss. Han tänkte ett tag innan han svarade.

"Jag vet faktiskt inte riktigt, men det känns bara som att jag vill ha den." svarade han. Hon nickade och drog ut skissen ut blocket. När han fick den i sina händer så kollade han på den ett bra tag. Sen kollade han tillbaka till henne. "Merci!" ("Tack!") sa han sedan ställde sig upp tog sina skor och gick sin väg.

"Allez!" ("varsågod!") ropade hon efter honom, det var nästan också det ända franska ordet som hon kunde. Hon kollade efter honom där han gick iväg. Hon undrade vad han skulle ha den till. Han kanske inte var kär i henne ändå tänkte hon. Hon visste i varje fall vem hon var kär i. 

Hon spanade ut över vattnet igen. Och började skissa på en ny täckning, denna gången föreställde den en sjöjungfru.