Sju stycken ungdomar är på en privatägd ö. Alla har känt varandra sedan dagis, Bianca och Feliix, - de franska syskonen. Sussi som bara bryr sig om sin häst Rasmus, Albin och hans kusin Linnéa som äger ön Mollön och till på köpet är snorrika, Leo oc...
Hoppsan! Denna bild följer inte våra riktliner för innehåll. Försök att ta bort den eller ladda upp en annan bild för att fortsätta.
Hon var helt berusad av lycka. Varje steg hon tog tyckte hon kändes som att hå på moln. Det lilla hon kunde sovit efter hennes möte med Feliix hade varit bra. Hon hade sovit djupt och drömt om Feliix. Hon tyckte nästan det va lite löjligt. Hon satte på sig sina vita ballerinaskor, tog sin dagbok och en blyertspenna och gick ner till bryggan. När hon öppnade den stora dörren så slog en ljummen bris mot hennes ansikte och fick hennes ljusa lockar att röra lite på sig. Hon gick ner för klipporna mot bryggan. När hon nästan var nere vid vattnet tog hon av sig sina skor. Hon tog skorna i ena handen och boken och pennan i den andra. Hon vadade långsamt ut i vattnet från stranden. Det va inte någon stor strand men fin sand hade den. Vattnet var inte lika kalt som hon hade trott och efter en stund vande hon sig. Hon fortsatte att vada ut. Det blev snabbt djupare och hon bestämde sig för att gå tillbaka till stranden. När hon kom tillbaka till stranden kollade hon än en gång upp mot det stora vita präktiga huset. Hon tog inte på sig skorna utan gick direkt ut på bryggan och lämnade blöta avtryck efter sig. Hon satte sig ner på bryggkanten och slog upp en tom sida i sin dagbok. Innan hon fick upp en sida som inte var överklottrad fick hon upp en sida där hon skulle beskriva varje person som hon kände nära. Hon mindes när hon hade gjort det. Det stod inte jätte snälla saker om alla där.... Så hon bläddrade snabbt för att få fram en ny sida. Hon satte pennan mot pappret, lite osäker på vad hon skulle skriva. Men som vanligt dom sista dagarna, okej, veckorna kanske så började hon skriva om Feliix.... Plötsligt kände hon något mot sin fot som hon hade dinglat lite med i vattnet. Hon hoppade till av förskräckelse och drog genast upp foten. Hon såg en ljus hand under bryggan. Hon började skratta. "Oh! Vad du skrämde mig!" Fortsatte hon. Men inget svar kon från personen som skrämt henne. Bara vattnets lugnande kluckande mot bryggan. Hon rös till. Hon tyckte att personen i fråga låg fruktansvärt stilla. En tanke slog henne. Kunde personen i fråga vara död? Nej! Så klart inte! Alla förutom hon själv ligger ju i sina sängar försökte hon lugna sig. Men hon la ändå ifrån sig boken och la sig på mage på bryggan för att kunna kolla vem det var. Den tomma blicken kollade oseende rakt fram, dom blåa läpparna matchade den blåa klänningen som hon hade haft på sig och den iskalla huden som nyss rört vid hennes. Hon fick fullständig panik och det ända hon kom på att göra var att skrika. Hon skrek ett högt och gällt skrik. Ett sånt där genomträngande skrik. Ett sådant skrik som man kan höra i skräckfilmer, ett skrik son skär igenom allt.
