Sjöjungfrun

Natt jakt - Elise

Hon kunde omöjligt sova. Det gick verkligen inte. Nu hade hon vridit sig i sängen ett bra tag utan att kunna sova. Det hade bara resulterat i att hennes långa blonda hår hade blivit tovigt. Hon satte sig upp och bestämde sig för att få ut. Hon satte på sig sina skor och tog på sig en tjockare tröja. Sen öppnade hon dörren så tyst hon kunde utan att väcka Sussi. Hon va lite avundsjuk att  hon kunde sova så tungt och själv kunde hon knappt blunda... Hon stängde dörren efter sig och tassade ner mot den stora dörren för att sedan kunna gå ut.
Väl ute såg hon ut över vattnet. Månen speglades på den blanka ytan. Hon valde att gå mot skogen.
Löven prasslade under fötterna där hon gick. Sen hörde hon något framför sig. Två röster. En tjej röst och en killröst. Dom pratade lågmält med varandra. Hon blev nyfiken och undrade vilka det kunde vara. Precis som hon hade börjat gå lite närmare kom hon på att dom kanske ville vara ifred. Hon satte sitt långa blonda hår bakom örat och vända sig om för att gå någon annan stans.
När hon gick åt andra håller undrade hon för sig själv vilka det kunde ha varit. Hon hade inte känt igen rösterna. Troligast var ju att det var Bianca och Loe. Men långt inne hoppades hon att det inte var Feliix. Hon kände hur hon blev lite avundsjuk. Hon hatade sig själv för att hon tyckte så. Men vad skulle hon göra åt det? Hur fel det än var så hade hon för länge sedan börjat bli kär i Feliix.
Hon satte sig på en sten och tänkte tillbaka till den där dagen då hon egentligen skulle varit med Bianca. Fast hon inte varit hemma och hon istället hade fått vara med Feliix. Inte för att hon hade något problem det. Hon och Feliix hade liksom känt varandra sedan mannaminne, typ i varje fall. Men det var i början utav sommarlovet och det var varmt i luften. Hon tänkte tillbaka och kunde nästan känns doften från rosenbuskarna som Feliix och Biancas mamma tyckte så mycket om. Men då när det bara hade varit hon och Feliix hemma i deras enorma villa, då hade det känts som om det var något speciellt mellan henne och honom.
När hon satt där som bäst och drömde sig tillbaka så kände hon hur någon iakttog henne. Hon vände sig om och dör vid träden stod han. Han av alla människor. Där stod hade lite bredvid ett träd och kollade på henne.
"Vad gör du ute så här sent?" Frågade han henne. Ja, vad skulle hon säga? Jag kunde inte sova så jag gick ut och tänkte på dig! Nej, det trodde hon inte...
"Vad gör du själv ute så hör sent?" Frågade hon utan att hon behövt svara på hans fråga. Han gick och satte dig bredvid henne på stenen. Hon kände hur hennes hjärta började slå allt snabbare. Hon började överväga om han kunde höra eller se det.
"Ja, jag vet inte riktigt." Svarade han. Han kollade upp mot himlen, upp mot månen som lös i den ljusa natten. "Vad fin månen är..." Sa han utan att han kanske hade tänkt att säga det. Hon bara kollade på honom och han kollade tillbaka.
"Ja, det är den." Svarade hon. Hon kände hur han kollade på henne.
"Fast du ser inte så dum ut heller..." Sa han. Hon knuffade honom lite i sidan och mumlade något till svar och hoppades att det skulle vara mörkt nog för att han inte skulle se att hon blev helt röd om kinderna. Hon kollade ner på sina ballerinaskor. Sen kände hon hans pekfinger under hennes haka och hon kände hur hennes hjärta började skena.
Han fick henne att kolla upp mot hans bruna ögon som nästan inte syntes i mörkret.
Sen kände hon hans läppar mot hennes egna. Det var inte någon lång kyss, men dom två tre sekunderna som det varar var dom bästa två tre sekunderna i hennes liv. När hans läppar försvann från hennes var det som om värmen från Feliix stannade kvar hos henne. Hon visste inte riktigt vad som hände med henne men något hände i varje fall för hon tog tag om hans halv och tryckte sina läppar mot hans igen. Denna kyssen blev betydligt mer passionerad och definitivt längre än den förra.
Efter den kyssen slog han armarna om henne. Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra så hon la armarna om honom tillbaka.
"Jag vet att det är jätte fel." Började Feliix viska in i hennes hår. "Jag vet att vi känt varandra sedan vi var små, det var inte meningen," han pratade allt snabbare och snabbare och hon fick svårare att hänga med det var som att kyssarna hade gjort så att hennes huvud nu var fyllt med bomull. "Men jag är kär i dig." Hon blinkade snabbt, var hon verkligen vaken? "Verkligen verkligen jätte kär..." Sa han ännu tystare än det innan.
Sen var han tyst. Hon hade inte riktigt fått in det i huvudet. Var han kär i henne?
"Snälla säg något..." Nästan bedjande han in i hennes hår.
Vad skulle hon säga? Sanningen?
"Jag.." Började hon. "Förlåt.." Började hon.
"Du är inte kär i mig va?" Frågade han.
"Nej, snarare tvärt om! Jag tycker verkligen jätte mycket om dig!" Dom satt kvar i kramen. Nu hade båda erkänt. Eller erkänt var nog lite fel ord. Med det var så hon kände. Att hon hade erkänt ety fel. Och att den perfekta Feliix hade erkänt samma fel.
"Ska vi bli ihop?" Frågade han efter en stunds tystnad.
"Prankar du mig nu?" Hon var så rädd att hon skulle bli prankad. Att han inte menade något. Utan att han bara lirade henne. Hon blev tyst ett tag.
"Jag tvingar dig inte till något!" Försäkrade han.
Hon förblev tyst. Om han inte prankade henne? Kanske var lika bra att testa? Hon körde på det.
"Let's try.." Svarade hon. För första gången under hela samtalet släppte han henne.