Sjöjungfrun

Havsblå - Feliix

Hon trodde nog att det bara var hon som var vaken, men det va det inte, han va ju vaken också! Det är säkert fler som är vakna också. Han hade ställt sig lite bakom en buske, han fick en känsla om någon skulle komma ut från huset, hur skulle då dom se honom? Stå här bakom en buske och halvt spionera på Elise.... Han spionerade inte, men han ville bara kolls på henne utan att hon visste.
Hon satte sig på bryggans kant och tog upp ett block. Han började gå närmare henne, utan att han tänkte så mycket på det tog han av sig sin keps och drog med handen igenom det bruna håret och satte sedan tillbaka kepsen på huvudet.
Sen helt plötsligt la hon sig på mage på bryggan. Han stannade och rynkade ihop ögonbrynen på det där sättet som han gjorde när han antingen blev bekymrad eller tänkte. Det sättet som Bianca inte alls tyckte om...
Hon fortsatte ligga på mage på bryggan, han undrade vad i hela friden hon höll på med. Han började försiktigt gå närmare igen. Sen kom skriket. Det hade kommit så snabbt, och det var så genom bedövande skarpt så han hoppade först till av rädsla och sedan ville han trycka händerna för öronen.
Efter att ha stått still ett tag så började han springa mot henne. Detta var nog inte någon bruten nagel... Tänkte han för sig själv där han sprang över det ojämna underlaget.
"Elise?!" Ropade han när han nådde bryggans början. Hon vände sig inte om utan stirrade bara ner i vattnet.  
När han kom fram till henne tog han henne om axlarna och försökte få henne att sitta upp. Hon kröp in i hans famn som ett litet barn, där började hon stor gråta. Han visste inte riktigt vad han skulle göra, men han strök henne tafatt över ryggen och hyschade lugnande åt henne.
"Vad är det som har hänt?" Nästan viskade han när hennes gråt lugnat sig lite.
Han kände hur Elise skakade i hans famn. Det hördes ljud från det stora huset, han vände sig om och fick se resten av alla som bodde på ön komma gående mot dom.
"Så, ta det lugnt. Långa djupa andetag." Sa han åt henne och han började andas långa djupa andetag. Innerst inne hade han inte den blekaste aning om vad han höll på med.
"Vad är det som har hänt?" Frågade Leo.
"Jag vet inte riktigt..." Svarade han, sen vände han sig till Elise i hans famn. "Vad är det som har hänt?" Nästan viskade han till henne. Det var som om alla tog några steg närmare för att få höra hennes svar.
"Hon är död..." Svarade Elise tonlöst efter ett tag. I hans famn började hon så smått skaka lite igen.
Alla drog efter ett andetag.
"Vem är död Elise?" Frågade ha henne. Det va den frågan som alla velat fråga, men samtidigt inte. Alla frågor hade dom nu utan att varit överens om det, lämnat över dom till Feliix.
Elise tog ett djupt andetag och försökte att minska skakningarna.
"Linnéa" svarade hon. Alla kollade sig omkring, Linnéa var den ända som saknades. Hon brukade aldrig göra något ljud ifrån sig så det va inte svårt att glömma bort henne. Han slängde ett öga på hur alla hade reagerat. Hans syster stod bara rakt upp och ner och stirrade ut i tomma intet. Albin hade blivit likblek på en nanosekund när han hörde att det var hans kusin det gällde. Sussi hade satt sig ner på en sten med ansiktet i sina händer. Leo, som nästan verkade mest samlad utav alla la sin arm runt Sussis rygg och försökte trösts henne. Själv kändes det som om han inte vet vad som hände, han kände hur sorgen över en förlorad kamrat kom över honom som en våg. Han kände hur tårarna brände under ögonlocken. Han kramade Elise ännu hårdare som om hon skulle vara det ända som höll fast honom i verkligheten. Att detta inte alls hade hänt. Att det bara va ett dåligt skämt, att Linnéa snart kom gående från det stora huset och att Elise och Linnéa bara prankat dom. Men det var inte så. Alla kände sorgen, rädslan och förskräckelsen som strömmade ut från Elise.
"Vad gör vi nu?" Frågade han efter ett tag. Leo som nog bara var den ända som hade hört frågan svarade:
"Vi kanske borde ta upp henne..." Alla förutom Susdi och Elise kollade bara på honom.
"Men jag vill inte ta upp ett lik ur vattnet!" Svarade Albin äcklat.
"Men nu råkar liket vara din kusin", började Leo och Albin tystnade. "Och vi kan ju inte låta henne ligga i vattnet direkt." Avslutade han.
"Men vart annars ska vi lägga henne?" Frågade nu Bianca.
Dom va tysta ett tag sen sa Albin.
"Vi har en gammal kajak borta i skogen vi kan lägga henne under den, sen åker någon av oss till fastlandet och hämtar hjälp." Alla nickade instämmande. Albin vände sig mot båten, men där fanns det inte någon båt längre.
"Men dör i helvette." Sa Albin sen. "Vart är båten nu da? Lämnade inte farsan båten här bär han körde hit oss? Tog inte han en annan båt hem? Ifall vi behövde båten?"
"Jo..." Svarade Leo som hade hört hans pappa säga det.
"Men vart är den nu då?" Frågade han med lite lätt panik.
"Vet inte...." Svarade Leo tonlöst.
"Feliix," började Albin han vände sig om och kollade på honom. Som tur var hade han inte gråtit så mycket. Men när om inte nu var det okej för en kille över 15 att gråta? "Vad ska vi göra nu?"
Han tänkte en stund, sen svarade han med sin myndigaste stämma:
"Vi tar upp henne." Leo nickade långsamt.
"Då vill inte jag vara med." Sa Albin bestämt.
"Okej, jag går upp med Albin och Elise så får ni andra fixa det." Sa han. Han ville inte lämna Elise, och han förstod Albin, men nu fick han även en enkel biljett från det.
När han och Elise ställde sig upp hade en våt fläck bildats på hans tröja. Det gjorde inget. Elise lutade sig mot hans axel när dom sen gick upp mot det stora huset.