Sjöjungfrun

Natt - Elise

"Det är sant." sa han sen.

Hon kollade upp på honom.

"Jag vet inte varför jag gjorde som jag gjorde," han tog en paus. "Jag vet inte. Men det var själva grejen. Det vi..." han tystnade för ett tag. "Det som jag och Linnéa gjorde, och nu är hon död." hans röst svek honom på slutet och han kände hur tårarna började rinna längst kinderna.

Hon visste inte vad hon skulle göra. Borde hon trösta honom? Eller spelar han bara? Det självförtroendet och känslan av att känna sig överlägsen var för länge sedan bortblåst. Men tänk om det var han som hade dödat henne. Men om de nu hade ett släktband och en sådan relation så kunde det vara förståligt fast ändå inte. Alla hennes tankar flög runt i hennes huvud. Vad skulle hon tro? Vad borde hon tro? Plötsligt kollade han på henne som om det gick upp för honom varför hon egentligen var här.

"Du... Du tror väll inte att det är jag va?"

När hon inte svarade drog han hans händer över ansiktet flera gånger och mumlade något ohörbart. Hon visste inte riktigt vad hon skulle tro eller göra. Han kollade sedan upp på henne.

"Elise." hon kollade upp på honom. "Du vet vad vi gjorde." Han pausade och hon nickade till svar. "Jag älskade henne som mer än bara en kusin. Tror du verkligen jag skulle viljat döda henne då?"

När hon tänkte på det på det settet trodde hon inte det. Men tänk om Linnéa inte ville längre. Att hon hotade att berätta för någon?

"Hon kanske inte ville längre? Hotade att berätta?"

Han strök sitt blonda hår bakåt flera gånger, och kollade åt alla möjligt håll. Det märktes att han var nervös och inte visste vart han skulle ta vägen.

"Jag kan ju bara säga att jag inte gjorde det och att vi båda var med på det. " Han kollade rakt in i hennes ögon. Han kunde väll inte ha gjort det? tänkte hon. Fast detta va ju för sig bara hans sida av det hela.

"Finns det något som kan bevisa det du säger?"

Han tänkte en stund. Sen kollade han snabbt på henne. Hon blev nästan rädd.

"Ja, det finns det." 

***

De hade tyst gått in i hans rum. Hon kollade sig runt. Sängen var inte bäddad men det syntes att han inte hade sovit. Det var mörkt så det syntes inte så mycket. Hon sträckte sig efter lampknappen men han slog snabbt bor hennes hand. 

"Nej! De kommer märka att det är någon här då!" Viskade han. Hon kollade tyst på honom och tog sedan bort handen från lampknappen. "Du tror väll inte att det bara att det är vi som är ute och går va?"

Hon hade inte tänkt på det förut. Men det var sant. Det var nog fler som var ute och gick. 

"Nå, vad var det som du skulle visa?"

Albin gick fram till något som liknande ett skrivbord och där öppnade en en låda. I den lådan lyfte han på ett lock och tog fram en bunt med brev. 

"Vi kunde ju inte skriva på snap för det skulle verkat konstigt.." nästan ursäktade han sig. Han ställde lådan på sin säng och hon gick och satte sig på den andra sidan. "Nå ska du kolla?" frågade han sen med ett blygt leende.

Hon nickade och tog upp det översta brevet som måste ha varit det nyaste, bara någon vecka sedan. Hon kände hur hon blev lite röd om kinderna när hon läste det. Linnéa beskrev tydligt i detalj hur en av deras kärlekshandlingar hade gått till och hur mycket hon tyckte om det. Och det var inte någon tvekan om saken att det var Linnéa som hade skrivit brevet och att hon tyckt om det.

"Jag tror dig." sa hon sen och la tillbaka brevet.

Albin bara nickade och det syntes att han tyckte det var lite jobbigt. 

"Snälla säg det inte till någon annan." Sa han. 

"Det kan jag inte lova, tänk om de tror samma sak som jag tror?" 

Han satt tyst en stund och tänkte. "Om de tror det," han betonade ordet "om". "Om de tror det, då får du säga det. Inte annars." 

Hon nickade. Han log lite mot henne. Sen kramade han om henne.