Sju stycken ungdomar är på en privatägd ö. Alla har känt varandra sedan dagis, Bianca och Feliix, - de franska syskonen. Sussi som bara bryr sig om sin häst Rasmus, Albin och hans kusin Linnéa som äger ön Mollön och till på köpet är snorrika, Leo oc...
Hoppsan! Denna bild följer inte våra riktliner för innehåll. Försök att ta bort den eller ladda upp en annan bild för att fortsätta.
Alla hade samlats på verandan. Hon satt och kollade ut över alla andra. Hennes bror som helst skulle velat ha bredvid sig satt och höll om en gråtande Elise. Hon var helt blek och skakade. Stackars henne tänkte hon för sig själv. Hon kollade på Albin. Han var kritvit i ansiktet och stirrade på sina händer som han nervlöst vred i knät. Sussi satt i sitt eget hörn men hon gick sedan över och satte sig bredvid Albin. Hon la sin ena arm runt honom och han brast i gråt än en gång och hon tröstade honom. Hon lutade sig mot Leo och la ena armen om henne. Hon lutade sitt huvud mot hans axel.
De hade inte riktigt veta vad de skulle göra med kroppen, så de hade lagt henne under en pressändning som de hade hittat i källaren.
"Vad ska vi göra nu?" frågade Feliix sen.
Ingen hade tänkt på det. Hon började tänka febrilt. Vad skulle de göra nu? Det var som om hon vaknade upp från en koma. Någon måste göra något. Deras kompis hade nyss dött. Vad i helvette gör man nu? Hon ställde sig upp.
"Jag går och ringer efter hjälp." sa hon.
Hon väntade inte på att någon svar utan sprang upp till sitt rum. Efter henne kom Leo. Hon brydde sig inte om att vänta på honom utan öppnade dörren för att gå och hämta sin mobil som altid brukade ligga på hennes nattygsbord. Men den låg inte där. Hon kollade bakom, under bordet, bakom bordet. Överallt. Men hennes mobil var borta. Hon kollade i hennes säng som hon inte hade hunnit bädda. Hon satte en lång hårslinga bakom sitt ena öra och fortsatte sitt febrila leende.
Leo hade kommit in i rummet.
"Vad är det?" frågade han.
"Jag kan inte hitta min mobil." svarade hon och fortsatte leta. Vart var den? Hon behövde den verkligen nu. "Jag kan kanske låna Feliix mobil." sa hon och gick bort till hans säng. Och började leta där.
Leo stod passivt bredvid och kollade.
"Où diable at-il le mettre?" ("Vart fan har han lagt den?") svor hon för sig själv. Hon brukade inte svära så mycket men nu var hon stressad.
"Du pratar franska igen.." nästan viskade Leo till henne igen.
"Jag hittar den inte!" hon blev mer och mer frustrerad.
"Kom, vi går och kollar i de andra rummen." sa Leo och tog hennes hand. Först ville hon inte gå men sen följde hon med.
De gick och kollade i alla andras rum, men det fanns inte en ända mobil någonstans.
"Det finns ju inte en ända mobil!" utbrast hon till Leo när de hade gått igenom det sista rummet.
"Vi går ner till de andra, någon an dem kanske har på sig sin." sa Leo och försökte lugna ner henne. Hon var faktiskt lite förvånad över att det var han som lugnade henne och inte tvärtom, -som det brukade vara.
De gick ner och kollade med de andra. Men alla sa att de hade sina mobiler på rummet. Vi gick till köket för att ringa från den fasta telefonen som stod på en bänk. Hon lyfte på luren men den var död.
"Zut.." ("fan") viskade hon igen. "Den är död." Hon tog tag i sladden för att sätta i den i väggen för att ladda den men när hon tog tag i sladden för att sätta in den i vägguttaget fick hon bara upp halva sladden. Från sladden hängde det flera mindre trådar från stumpen. "Vad i helvette?" Svor Leo "Är det någon som har skurit av sladden?" Hon stirrade på sladden. "Vi har inte någon telefon." Nästan andades hon. Leo skakade på huvudet.
