han i trean ➳ noel flike

6

Philippas perspektiv

Precis som varje morgon ägnar jag de första minuterna av min vakna tid av att sminka mig och fixa till min outfit för dagen. Jag drar på mig mina röda kläder och lägger ett tunt lager av smink över mitt ansikte. Håret sätter jag upp i en messy bun och mobilen lägger jag ner i min bakficka innan jag sedan går ner till köket för att fixa något att äta. 

Jag gör iordning en snabb macka och bestämmer mig för att äta upp den på vägen till skolan. Att käka frukost med min familj är ändå inget jag brukar tycka är så kul. De är alldeles för upptagna för att ens vilja lägga ner energi på det. Men jag klagar inte, nu slipper jag stressa till skolan iallafall. 

"Jag sticker" ropar jag högt och får ett svagt mummel tillbaka från min kära mor. Lägg märke till ironin där. Jag suckar och skakar på huvudet innan jag sedan går ut i den friska luften. Vem har en mamma som min? Med min väska på ryggen och mackan i handen är jag mer än redo för denna skoldagen. Jag måste dock erkänna att jag är ganska skum på det här med röd klädsel. Jag vet inte varför men det är något inom mig som inte känns rätt. Men det måste säkert bara vara att jag är paranoid eller något sådant. 

En av anledningarna till varför jag inte bad mamma att skjutsa mig till skolan är att vi, eller ja hon, nyss har köpt en ny bil. Och kan ni gissa vilket märke? Såklart har hon köpt en Tesla. Skulle jag rulla in med den bilen till skolan skulle jag alltså dra alldeles för mycket uppmärksamhet till mig och det vill jag verkligen inte göra. 

Jag är inte den personen som vill stå i centrum men av någon anledning så hamnar all uppmärksamhet på mig i samma sekund som jag kliver in på skolgården. Folk pekar, glor och viskar när jag går förbi. Varför vet jag dock inte. Och jag kommer nog inte kunna svara på det heller. 

Med snabba steg går jag in genom skolans portar och skyndar mig vidare mot matsalen där jag ska möta upp Max. På vägen dit går jag förbi Noel och hans gäng. Jag försöker att inte titta mot dem men jag lägger ändå märke till hur Dante slår till Noel på armen och nämner något om att han är en 'dick'. Alla fyra i gänget hade även de röda kläder på sig, men det är väl inget jag lägger ner någon mer tanka över. 

När jag väl kommer till matsalen kan jag inte hitta Max någonstans. Plötsligt börjar folk att skratta åt mig och de pekar mot mig från alla håll. Jag hör folk säga att jag tror att jag är något och att jag tror att jag äger stället. Jag känner mig så lost men framförallt så ensam. Varför stirrar alla på mig som om jag vore helt dum i huvudet? Och vad menar de med att jag tror att jag äger stället?

Efter några minuter lyckas jag tillsist hitta Max. Han tittar förskräckt mot mig. "Vad tusan har du på dig?" frågar han chockat och jag tittar oförstående på honom. "Noel sa åt mig att ha röda kläder på mig? Är det fel?" frågar jag oroligt. 

Max är klädd i svarta kläder och han nickar långsamt på huvudet. 

"Ja, det kan man lugnt säga att det är. Treorna har röda kläder på sig och ettorna ska ha svarta, han måste ha sagt det med flit för att göra bort dig" säger Max och tittar medlidande på mig. Det hugger nästan till i mitt hjärta när han berättar det. Jag förstår verkligen inte varför Noel måste vara så fruktansvärt taskig mot mig, jag har ju inte gjort honom något? 

"Jag har inte gjort ett skit mot honom och han behandlar mig såhär? Han är så taskig och nu har han skämt ut mig inför hela skolan också? Jag kommer verkligen inte överleva denna nollningen, det är en sak som är säker" säger jag med tårar brännands bakom ögonlocken. 

"Jag har ett par svarta byxor med mig, du kan få låna dem?" säger Max och prövar att le mot mig. Jag andas lättat ut. "Tack, du är en ängel" säger jag och vi börjar gå mot hans skåp. Det var kanske smart av mig att ta med mig en extra svart tröja iallafall.