12

3.4K 92 15
                                    

Philippas perspektiv

Trots att jag fejkade igår att jag blivit sjuk så vaknade jag faktiskt upp med en förkylning imorse. Jag pratade lite med Max på facetime innan han skulle dra till skolan.

Jag har fått utslag från soppan som jag fick på mig igår. Mitt bröst och min mage har röda, svidande utslag som tar kål på mig. Mamma åkte iväg och köpte någon salva som jag smörjer på då och då.

Hela kvällen igår och nu under morgonen har jag skissat på hur jag kan lägga fram det hela för mamma. Och hur jag ska kunna övertala henne att få lämna den helvetes skolan och byta till någon bättre.

Det är med tunga steg som jag går ner för trappan och in till mamma som sitter vid köksbordet och käkar frukost. Jag tar några djupa andetag och sätter mig ner framför henne.

"Mamma, ja vill att du lyssnar på mig" säger jag då jag vet att hon inte brukar lyssna på mig när jag pratar. Hon lägger ner sin macka på tallriken och tittar mot mig.

"Jag vill byta skola, eller förresten, jag måste byta skola. Denna skolan är ett rent helvete mamma. Jag kommer inte klara av att gå på den skolan. Jag blev inte sjuk igår, jag fick en tallrik soppa över mig och två smoothies kastade över mig. Förstår du hur hemskt det där är? Alla skrattar åt mig. Jag hatar det!"

Min röst spricker på slutet och tårarna börjar rinna ner längs mina kinder. Jag ser på henne hur lite hur bryr sig om det jag nyss sa, och det gör ont i mig.

"Hjärtat, du överreagerar bara. Gå på måndag igen så kan vi prata om det sen" säger hon.

"Men mamma?!"

"Inga men, och du kan ju alltid prata med han killen som kom för att hämta upp dig?"

Jag himlar med ögonen och plockar fram en bild av honom på Instagram.

"Han?" frågar jag och hon nickar på huvudet med ett leende på läpparna. "Det var han som hällde allt över mig igår mamma" säger jag och pressar tillbaka tårarna.

"Snälla, låt mig slippa gå tillbaka dit" ber jag.

"En dag till Philippa, sen kan vi prata om det. Och om det är lika dåligt då så lovar jag att lösa det okej?"

"Nej! Jag kommer aldrig gå tillbaka dit igen!"

"Du måste"

Sedan uppstår en tystnad mellan oss.

"Och du ska gå dit på måndag och resten av åren du ska gå där"

Jag kan inte tro mina öron. Det är som om någon pressar ner en kniv rakt i hjärtat på mig. Hon kan inte mena allvar. Jag hinner inte säga något tillbaka då hon reser sig upp från bordet och lämnar mig ensam.

Jag rusar tillbaka upp till mitt rum och kastar mig ner på sängen. Detta är verkligen en enda stor mardröm. En mardröm i det verkliga livet. För detta är ingen dröm, nej, detta händer på riktigt.

Jag plockar fram min mobil från bakfickan och ser att jag har fått ett sms från Max.

Max;
Du kommer verkligen inte tillbaka till skolan va?

Jag ignorerar hans meddelande och lägger mig gråtandes på mage i sängen. Jag kommer inte att klara av detta.

han i trean ➳ noel flikeDär berättelser lever. Upptäck nu