21

3.6K 96 50
                                    

Philippas perspektiv

Nästa morgon lämnar jag huset tidigare än vanligt. Mest för att jag vill undvika Noels skjuts till skolan. Jag vill på något sätt visa för honom att jag faktiskt är kapabel till att klara mig utan hans hjälp och uppvaktning hela tiden. Visst, det är smickrande osv men det börjar göra mig smått galen. 

Efter ett tag lägger jag märke till hur en bil kör efter mig sakta. Sedan börjar den köra intill mig på gatan. Jag vrider på huvudet och ser Noel i förarsätet. En suck slinker ur min mun. Han är bara för otrolig. Han säger gång på gång att jag ska hoppa in i bilen men jag ignorerar honom varje gång. 

Efter ett tag slutar det med att han äntligen gasar och lämnar mig ensam. Mitt hjärta är fortfarande tungt nu efter allt som har hänt och jag vill inte att Noel ska se mig gråta nå mer. Istället för att ta mig till skolan sätter jag mig på en bänk en bit ifrån skolan. Olika personer passerar mig under tiden jag sitter där. Och det är väl ungefär nu som jag inser att jag borde stannat hemma idag och inte gått till skolan. 

Min blick är sänkt mot marken. Plötsligt ser jag hur fyra par fötter ställer sig rakt framför mig. Jag reser mitt huvud en aning. Noel, Ludwig, Dante och Axel står allihop framför mig. 

Jag suckar irriterat.

"Noel, jag sa åt dig att dra!"

"jag vill bara kolla så att allt är okej med dig"

"Min bästa vän är död Noel, tror du verkligen att jag är okej? Jag drar hem" säger jag och reser mig upp från bänken. Jag pressar mig förbi alla fyra och sedan går jag hem med snabba steg. 

Vägen hem känns längre än vanligt. Och det kändes ovanligt tungt att gå. Jag är verkligen tvungen att fokusera på att sätta ena foten framför den andre för att komma framåt.

När jag äntligen kommer hem kollapsar jag på soffan med högljudda snyftningar. I allt dethär har jag totalt glömt bort att Max, min bror, är hemma men blir ganska fort påmind då han kommer in till mig i vardagsrummet. 

"Förlåt för att..att jag skippar skolan men jag..kun..kkunde inte stanna där" stammar jag fram mellan snyftningarna. 

Han skakar på huvudet. "Det är okej Philippa, jag vet att du saknar henne" säger han och ler försiktigt mot mig. 

"jätte mycket. Jag går upp till mitt rum, förlåt om jag störde dig eller något" säger jag med en sprucken röst. Han ville att jag skulle stanna och försökte stoppa mig men jag rusar rakt upp till mitt rum. Dörren slår jag igen efter mig och slänger mig sedan ner på min säng. 

Jag plockar fram min mobil och ringer upp Samanthas nummer. "Hej, det är Samantha, lämna ett meddelande efter pipet så hör jag av mig" 

Innan jag ens han tänka om jag skulle lämna ett meddelande eller inte så hör jag pipet och som på automatik pratar jag in ett meddelande. 

"Samantha..jag saknar dig..mycket..Förlåt för att du har behövt känna såhär..vad du nu har känt..jag älskar dig"

Sedan var jag tvungen att lägga på. Och min mobil faller ner på min säng. Tårarna rinner ner som vattenfall på mina kinder. Och såhär ser hela min helg ut. Liggandes på sängen stirrandes upp i taket. Jag ringer henne några gånger men lägger alltid på innan pipet. 

"Älskling du måste röra på dig, eller byta kläder, eller göra något" säger mamma oroligt från dörröppningen. 

"Jag kan inte. Jag är helt förkrossad. Jag hatar mig själv för att jag lät detta hända"

han i trean ➳ noel flikeWhere stories live. Discover now