han i trean ➳ noel flike

30

Philippas perspektiv

Vår lilla trip är över och det första mamma sa när jag kom hem var att jag tydligen skulle skaffa tandställning och jag hade en tid moronen dagen efter. Toppen. Ännu en anledning för folk att reta mig. Själv tycker jag ändå det är ganska snyggt med tandställning, men jag vet ju att det är en sak som många brukar reta folk för. 

"Sådär, då var du färdig, här är en lista med saker du inte kommer att kunna äta, din mun kommer att vara öm under de kommande dagarna, och här finns lite saker som tillhör, har du några frågor så är det bara att höra av sig, du kan boka nästa tid vid receptionen!" säger tandläkaren och jag nickar, låter min tunga glida över metallbitarna i min mun. 

Inget av det som ingick i processen gjorde ont, utan det hela gick smärtfritt. 

När jag kommer ut till väntrummet igen säger mamma att hon redan bokat in nästa tid så vi kan dra direkt. 

Min första plan var faktiskt att jag skulle stanna hemma från skolan idag, för jag trodde ju att jag skulle ha jätteont nu direkt. Visst, det känns lite märkligt, men det är en känsla jag kan stå ut med och gå i skolan med. 

Efter första lektionen jag var med på, alltså de andras tredje, skyndar jag mig iväg till Noels skåp innan han ska dra ut. Om jag missar honom kommer jag inte kunna smita ut som jag brukar göra. Han lägger inte märke till mig direkt när jag ställer mig bredvid honom utan det dröjer ett tag. Han stänger igen skåpet och våra blickar möts.

"Åh, hej Philippa" han ler brett mot mig och slingrar sina armar om mig i en kram. Han lutar sig sedan mot mig och kysser min kind. Det är många i korridoren som pratar om att ingen av oss, eller de andra tre killarna, har varit i skolan under de senaste dagarna. Det känns lite jobbigt att det pratas om mig, efter allt jag har gått igenom. 

"Det är okej Philippa, jag kommer inte låta det gå så långt som det gjorde förra gången" viskar han i mitt öra och flätar ihop våra fingrar. Jag tittar upp mot honom och pressar fram ett svagt leende. Vi fortsätter att gå ut från skolan till vårt vanliga lunch-ställe vid läktaren. 

"Förresten, jag får se dina tänder!" 

Jag ler först utan att visa mina tänder och skakar sedan på huvudet. Sedan lägger jag min hand framför munnen och säger "nej, det ser inte bra ut". 

"Snällaaaaa" säger han och klistrar fast en hundvalpsmin på sitt ansikte. "Nej" säger jag och småskrattar lite. "Men okejdå" säger han och putar med läpparna. Han börjar gå fortare och jag skyndar efter honom. När jag kommer fram till läktaren har han redan satt sig ner med de andra killarna. 

Jag sätter mig ner bredvid Noel men han flyttar iväg en meter åt sidan samtidigt som ett lekfullt leende syns på hans läppar. 

"Kom igen Philippa, vi får se din räls!" säger Dante och jag skakar på huvudet. "Nej, jag är inte bekväm med hur det ser ut" säger jag med handen över munnen så att de ej ska kunna se. 

"Hon låter inte ens mig se" säger Noel och lägger sina armar i kors över bröstet. Han ser nästan ut som en sur liten fyra-åring där han sitter på gräset. "Det visar väl bara att du inte är så speciell som du tror" säger Ludwig och skrattar. 

Jag flyttar mig närmre Noel och lägger mina armar runt hans kropp, han gör det samma med mig. Vi kramar om varandra och de andra suckar och himlar med ögonen. "Kom igen, sluta vara så söta och kära in front of us" säger Dante och stönar irriterat. 

Jag släpper mina armar från Noel och tittar bort från alla fyra. Mina händer blir en smula skakiga när jag märker att de tittar rakt mot mig, alla fyra. Jag lutar mitt huvud mot Noels axel. Han vänder sig bort från killarna och riktar sin uppmärksamhet till mig.